Över 300 000 dödsfall är konstaterade. 85 000 av de dödade är civila, varav 15 000 barn. I Syrien pågår nu ett fruktansvärt krig.
Terrororganisationen IS har varit förödande och en av städerna de har gått hårdast åt är Kobani. Där bodde 43-årige Mahmoud Masi.
Men IS var inte problemet till att börja med. Det var regimen som hade styrt landet med järnhand i decennier som var problemet och som låg bakom att den arabiska våren 2011 även innefattade Syrien. Folket ville störta den sittande regeringen.
– Vi hatade alla regimen. Kanske inte alla, men främst vi kurder, säger Mahmoud Masi.
1970 kuppade sig Hafiz al-Assad till makten och blev president året efter. Assad hade hård kontroll över landet och de som ansågs hota regimen möttes av hårt förtryck. År 2000 dog presidenten. Då tog sonen Bashar al-Assad över, trots att han bara var 34 år gammal och minimiåldern för en president dessförinnan var 40 år. Familjen Assad fortsatte därmed att styra landet.
2011 började upproren mot regimen. Assad svarade med våld – och där började kaoset som i dag är Syrien.
– Det är ingen revolution – det är kaos. I början var det bra att soldater gick ut ur syriska armén och vi var nöjda över att någon började kriget. Men det var bara i början. Sen startades grupper i islams namn och det blev bara sämre och sämre ända fram till IS.
IS växte snabbt i Syrien och började erövra stora områden i landet.
Mahmoud, som bodde i Aleppo när kriget bröt ut, tog sin fru och sina två barn med sig och flydde som så många andra till Kobani.
Där gick det bra att leva och de trodde att de kunde fortsätta bo i staden. Men så småningom, sommaren 2013, kom IS och knackade på dörren.
– Vi hade en fest för det första året utan syriskt styre, det blev en kurdisk högtid. Nästa dag började kriget om Kobani.
IS erövrade byar runt staden och var redo att kliva in i själva Kobani.
– Jag tänkte att vi kunde stanna. Men jag kunde inte jobba på sjukhuset, för det låg högt över havet och var så synligt att det lätt hade kunnat bombats. Vad ska jag då göra? Om jag är kirurg måste jag kunna hjälpa till. Vi fick bara lägga om sår och skicka allvarligt skadade till Turkiet. Min fru sa också att vi måste åka till Turket. "IS kan döda alla – även oss och våra barn", sa hon.
Då promenerade familjen Masi över gränsen.
Mahmoud var inte borta länge innan han ville vända tillbaka till Kobani. Det var deras hem.
– Men jag frågade en kollega som var kvar vad som händer där. "Du måste ta hand om din familj och åka härifrån. IS kommer – de kommer med jättestora vapen", sa han.
Mahmoud kunde inte stoppas. Han återvände till sitt hem. Men han kunde inte ana vad han skulle möta efter att staden hade invaderats.
– Jag tänkte att det var några hus som skulle vara skadade, men det var hemskt att komma tillbaka. Det var inte Kobani – jag kände inte igen det. Kanske 70 procent var jämnat med marken. Det var tusentals raketer som hade sprängts i en liten stad.
– Min fru väntade på att jag skulle ringa och säga: "Kom". Men jag sa nej, vi måste hitta något annat sätt att åka ifrån Turkiet.
Hösten 2015 kom Mahmoud Masi och hans familj till Sverige och Kalix. Han kan redan prata närmast obehindrad svenska och det verkar bra med honom. Men visst sätter krig sina spår.
– Jag saknar mitt hemland, men det finns inte längre något hem för allt är jämnat med marken. Och om det är svårt för oss vuxna – hur ska det då inte vara för barn? Min 11-årige son kan fortfarande vakna på nätterna och vara rädd, men han kan inte säga varför. Kanske minns han hur det var i Aleppo. Det bombades hela tiden, varje dag – vi kunde se genom fönstren när flygen kom och bombade.