"Smärtan går inte att beskriva"

Stina Berglund, 53 år, beskriver Elin som ett lättsamt barn – söt och rar, god och glad och snäll. Men hon var en känslig person som var mån om att alla relationer skulle fungera.

– Vi var nog ganska olika. När det blev jobbigt för Elin blev det väldigt jobbigt. Hon analyserade och funderade. Själv är jag en mer jordnära och realistisk människa som kan släppa saker och gå vidare.

Elin var med i ett tjejgäng som hållit ihop sedan förskolan. Så fort det uppstod en konflikt var hon noggrann med att den skulle redas ut och att ingen skulle vara ledsen.

Det tyngsta under uppväxten var när Stina Berglund och hennes före detta man separerade. Då var Elin 16 år.

– Hon tog det hårt att familjen inte höll ihop. Hon förstod ju att vårt äktenskap inte var bra, men jag tror det var jobbigt för henne att det var något hon inte kunde påverka.

Elin gick samhällsekonomisk linje på gymnasiet. Sedan jobbade hon i klädaffär i ett år tills hon flyttade ihop med sin pojkvän i Norrköping, där hon började jobba på posten. Efter en tid gjorde de slut, men Elin blev kvar i Norrköping,

Pojkvännen var hockeyspelare och Elin var själv mycket intresserad av hockey. Därutöver tyckte hon om barn och satt gärna barnvakt. Hon längtade efter att själv någon gång i framtiden få bli mamma.

Sommaren innan hon dog hade Elin flera motgångar.

–  Jag upplevde att hon hade en livskris med mycket existentiella funderingar.

Hon hade först varit hemma hos föräldrarna och hälsat på och då verkade allt bra. Men sedan radade svårigheterna upp sig. Hon hade tänkt börja plugga, men orkade inte och kände sig misslyckad.

–  Jag blev först lite besviken när hon berättade att hon inte tänkte börja sina studier, men jag stöttade henne och sa att det nog var bra att hon vilade sig och sköt upp studierna ett tag.

Sista gången Stina Berglund träffade Elin var på Tjejmilen i Stockholm. De hade åkt dit ett stort gäng kvinnor från släkten och samtidigt passade de på att fira Elins 22-årsdag.

– Det blev en jobbig helg. Elin mådde inte bra. Dessutom uppstod det konflikter i sällskapet och vi blev tvungna att dela upp oss.

Hon visar ett foto från födelsedagsmiddagen.

– Jag tycker att man ser på Elin att hon inte är sig lik.

På hösten mådde Elin bara sämre och sämre. Sista helgen hon var i livet ringde hon och då var allt totalt kaos.

– Hon hade varit ute och festat helgen innan och skämdes över hur hon hade betett sig. Jag försökte säga att det är sådant som tillhör livet, men Elin tyckte inte om att göra bort sig.

Stina Berglund uppmanade henne att åka hem till sin moster som bor i Norrköping. Efter mycket om och men gjorde hon det och stannade ett tag, men sedan ville hon inte vara till besvär längre.

Nästa gång de pratade med varandra bråkade de.

– Allt var bara negativt för Elin, jag var förtvivlad och rädd och kände att jag inte kunde göra något för henne.

Dagen därpå verkade hon lugnare. Stina Berglund befann sig på en kurs i Strängnäs, men sa att hon skulle sova med mobiltelefonen vid huvudkudden och att Elin kunde ringa när hon ville.

I efterhand har Stina Berglund fått veta att Elins arbetsgivare hade föreslagit att de skulle åka in till psyk-akuten på måndagen, men hon hade avböjt. På kvällen pratade de i telefon igen.

– Hon såg ingen lösning på någonting. Allt var svart. Nu efteråt har jag tänkt att hon måste ha varit väldigt deprimerad.

Då bestämde Stina Berglund sig för att avbryta kursen och komma nästa dag.

Men nästa dag var det för sent. På morgonen den 14 oktober 2003 ringde Stina Berglunds syster och berättade att någonting hade hänt. Stina Berglund sa att hon inte ville veta vad det var, men att hon skulle komma på en gång. Hon blev hämtad av poliser som körde henne till sjukhuset i Norrköping. När hon kom fram hade Elin hunnit vara död i några timmar av skador som hon avsiktligt vållat sig själv.

– Det var så tyst där inne och hon var jättefin. Det var fridfullt. Jag tänkte att "nu har Elin det lugnt, nu är det vi som är kvar som ska kämpa".

Och så har det blivit.

Elin hade efterlämnat ett brev där hon skrev att ingen fick ta på sig skulden, detta var hennes eget beslut. Men det har inte varit lätt.

– Jag bär med mig hennes ord, men skuldkänslor har man ju alltid.

Skuldkänslor över att hon hade separerat från pappan. Över att hon inte hade förstått allvaret och hjälpt henne att söka vård. Att hon inte hade funnits för Elin tillräckligt mycket.

– Samtidigt har man ju varit arg för att man inte fick hjälpa henne. Men hon var ju en vuxen person som fattade sina egna beslut och hon ville klara sig själv.

Länge tänkte hon att det var ett välplanerat och övertänkt självmord.

– Men sedan tog jag fram brevet igen för en tid sedan. Det är skrivet på baksidan av ett kuvert. Om hon hade planerat det skulle hon väl ha använt ett riktigt papper?

Det hon sörjer mest är att hon inte fick sitta hos henne och hålla om henne den där natten.

– Då kanske det inte hade behövt hända.

Trots den djupa sorgen hade hon länge svårt att gråta över Elin. Däremot har hon gråtit till filmer. Ofta har hon stängt in sig för sig själv för att titta på filmen Mamma Mia. Under scenen där mamman och dottern samtalar inför bröllopet kommer alltid tårarna.

– Jag gick till en fantastisk psykolog under ett par år och hon sa att vi sörjer olika. Jag är en praktisk person och jag har inte grävt ner mig eller brutit ihop. Först på senare tid har jag kunnat gråta och det har känts skönt. Men det har tagit tio år.

Kroppen har också blivit påverkad. Hon har svårt med närminnet och koncentrationen och därtill fick hon en glutenintolerans som själv tror utlöstes av allt hon gått igenom.

Tidigt bestämde hon sig för att engagera sig i anhörignätverket Spes och idag är hon ordförande för Norrbottenskretsen.

– Det är skönt att få träffa de andra i nätverket för då kan jag prata så mycket jag vill om Elin. Jag är rädd att de andra i min omgivning har tröttnat på allt mitt prat och tycker att jag måste gå vidare.

Men att hon pratar om Elin är inte samma sak som att hon inte har gått vidare. Hon tog ganska snart beslutet att ta vara på dagarna och göra det hon vill, trots den tunga förlusten.

– Elin är död, men vi andra lever ju och jag har bestämt mig för att inte bli bitter. Jag har mina två söner och barnbarn som jag vill fortsätta finnas för.