Härom kvällen ville min dotter somna i sällskap av Pippi Långstrump och vi hade laddat cd-spelaren och tryckt på play när hon utbrast: ”Nej, jag står inte ut att lyssna på henne! Jag HATAR den där rösten!”. Vi slog av och någonstans precis där kände jag mig stolt. Ja, det var naturligtvis fånigt, för min dotter visste ju inte ens om att det var något kontroversiellt i hennes uttalande. Hon visste inte att hon förväntades få en känsla av mjuk bomull inombords av att höra vår nationalförfattare högläsa sina egna böcker. Men kanske är den omedvetne rebellen den ärligaste sorten, och det finns något befriande i avvikande åsikter, oavsett hur obetydliga de synes.

Den där samstämmiga rösten i konsensus-Sverige skorrar ofta falskt, och den som dristar sig till att testa lär bli förvånad av hur lätt ballongen spricker. Att den där teaterföreställningen som alla lovordade egentligen bara uppskattades av några få. Att maten på den upphaussade restaurangen smakar som på varje dussinkrog. Att man inte köpte ett enda ord av vad den där populära hundratusenkronorsföreläsaren yrade om. Som en ett ton stenar faller från någons axlar när de i kaffekön i konferenspausen viskar att de tyckte precis som du, och att de är så tacksamma över att någon vågar säga till. Och själv tänker man att nästa gång ska man komma ihåg det där fina ordspråket innan man öppnat käften: Tyst min mun så får du socker.

Men när vi nu ändå gläntat på den där dörren så kan jag lika gärna passa på att komma ut ur garderoben – som den barnboksförfattare jag är – och erkänna: Filmerna är bättre. I våra bokhyllor hemma står inte många av böckerna, men filmbiblioteket är mer komplett från "Alla vi barn i bullerbyn" till "Vi på Saltkråkan".

Artikelbild

| Krönikören Lina Stoltz menar att det är långt ifrån någon skandal att alla svenska skolelever inte läst Astrid Lindgrens berättelser.

Den lindgrenska succén är långt ifrån en one woman show. Vad hade Madicken, Emil, bullerbybarnen och alla de andra varit utan de kongeniala rollbesättningarna och miljöerna? Regisserat med absolut gehör för berättelsernas väsen och ackompanjerat av sångerna med tonsättare som Georg Riedel, Bengt Hallberg, Björn Isberg och några herrar till. Astrid själv skrev filmmanus, var delaktig i hela processen och nästan ingenting gjordes utan hennes godkännande. De enda produktioner som gjort platt fall är de utländska, men det får man väl förlåta dem, och då finns ju alltid böckerna kvar.

Visst var hon ett geni, men inte en litterär nobelpriskandidat. Det är långt ifrån någon skandal att alla svenska skolelever inte har läst hennes böcker. Visst var hon författare, och en god sådan, men värdet av hennes livsverk finns inte mellan bokens pärmar fångade i bokstäver. Det är större än så, det är ett universum (och nu känner mina läppar i alla fall en mild smak av honung).