I tystnaden efter detta helt vardagliga uttalande vankade litteraturlektorn av och an och drog handen genom det rufsiga håret. Vi väntade andäktigt. Sen kom det, i sträng ton:

”Igenkänning har inget värde i litteraturen. Absolut inget värde.” Dramatisk paus. Stor tystnad.

Studenten sjönk ner någon centimeter i sin stol och sade inget mer. Jag antecknade lydigt. IGENKÄNNING ÄR VÄRDELÖST. Eh, jaha. Nu visste jag det, både inför kommande tenta och om jag skulle vilja undvika att sablas ner i en litteraturdiskussion i framtiden.

Två decennier senare läser jag Karin Smirnoff och njuter av det jag uppfattar som min släkts språk, med inslag av bondska från Västerbotten. Smirnoff har själv sagt i intervjuer att den fiktiva byn Smalånger möjligen ligger i trakterna mellan Umeå och Skellefteå, så det stämmer bra. Jag myser, trots romanens i övrigt klart omysiga ton, och skulle kunna vara den där studenten som gladdes åt att känna igen sig. För även om min högst personliga igenkänning inte ger något litterärt värde åt Karin Smirnoffs roman, som får sitt värde av större saker än så, så ger den faktiskt värde åt min egen läsning. Och vad är en bok utan alla sina läsningar? Mest ett dammigt föremål i en hylla.

När Tomas Bannerhed i sina romaner använder småländska uttryck som också tillhör min egen dialekt, västblekingska, vill jag springa runt och peka på sidorna och skrika ”såhär säger man där jag kommer ifrån, titta bara!”. Hade det funnits en fontän i närheten när jag först upptäckte det hade jag badat i den, så glad blev jag av att känna igen mitt eget språk. Det är sällsynt. När det sedan i ”Lugnet” faktiskt dök upp en verklig person som jag är ytligt bekant med gick jag fullständigt i spinn. Jag kände mig som jag förmodar att det känns att bo i centrala Stockholm och ingå i en kulturell krets. (Med skillnaden att de säkerligen inte går i spinn för att de känner igen en bekant i en bok.) Jag kände mig inkluderad. Betydelsefull. Sedd. Värd att berättas om.

Jag förstår också att det är skillnad på igenkänning och representation – som egentligen är det jag pratar om här. Det vår lektor tog ställning mot var mest att scenarion och känslor ska behöva vara bekanta för att vara värdefulla. Att man i sin läsning inte ska stanna vid att mata sitt eget ego, utan att det är bortom den rena bekräftelsen som man hittar litteraturens kärna.

Jovisst. Men om jag varit på plats i seminarierummet i dag skulle jag ändå ha räckt upp handen. Sagt att det var ju lätt för lektorn att säga så, som läser om sina likar i var och varannan roman och därför lätt kan bortse från igenkänningen för att söka litteraturens högre syfte. Det demokratiska värdet i att få sin historia berättad (om det så är språkligt, geografiskt, kulturellt eller erfarenhetsmässigt) är ett parallellspår, men icke desto mindre viktigt. Vilka historier berättas? Vilkas värld är det som andra får möjlighet att ta del av? Vilkas liv blir norm och vilkas förblir exotiska? Vad händer med oss när så många läser Karin Smirnoffs nya ”Vi for upp med mor”, oavsett nivå av förförståelse för hennes litterära landskap?

Så nästa gång är det kanske jag som inleder en bokdiskussion med ett ”jag tyckte om boken, den hade hög igenkänning för mig” och en stolt hållning.

Det, likväl som något annat, kan vara början på en god diskussion.