I tretton års tid har 31-åriga Simonette Bränvall Karlsson bott i det hus som tidigare var hennes mormors. Det har inretts för att passa både henne och hennes assistenter. Här har hon möjlighet att ha sin hund Titti, vilket enligt Eva Brännvall Karlsson har stor betydelse för dotterns hälsa och välbefinnande:

– Vi brukar ”prata genom” Titti. På så sätt har Simonette lättare att förstå.

Dottern som har autism och epilepsi har i vissa avseenden en mognad som en 4-åring. Hon är högaktiv, känslig för förändringar och måste ha hjälp dygnet runt. Det har hon hittills fått. Men nu oroar sig alltså hennes mamma för att hjälpen ska försvinna.

– Istället skulle hon tvingas till ett gruppboende. Men då skulle hon gå under. Simonette gillar att vara ute och måste få vara aktiv hela tiden för att må bra. Så alternativet skulle bli att droga ner henne. Det låter jag aldrig ske. Då tar jag hem henne fast jag egentligen inte orkar, säger Eva Brännvall Karlsson, som själv är drabbad av sjukdomen lipödem och hjärtproblem.

Överlag är hon kritisk till förslaget som hon genom assistentbolagets chefsjurist har fått veta lär bli betydligt dyrare för kommunerna än beräknat.

– Föräldrar till små barn kommer inte heller att orka. De barnen får då växa upp på gruppboenden. Så illa behandlar vi inte ens våra hundar.

Enligt Eva Brännvall Karlsson och assistenten Ulrika Lidbom har Simonette varit mer arg och svår att nå under de senaste månaderna, vilket båda sätter i samband med den osäkra situationen.

– Det går inte att undanhålla det från henne. Hon ser och förstår vad som sägs på nyheterna. Sedan gråter hon och frågar vad hon har gjort för fel, säger Eva Brännvall Karlsson.