Jovialisk revy-buskis med Kottarna i Bjurå

Kottarna var något decimerade i år. De brukar vara sju personer på scenen men i år var Marlene Lundmark barnledig och förekom bara som gäst i ett nummer. Och så var de bara sex. Kottarna tar helt jovialiskt det säkra före det osäkra och kastar sig huvudstupa rakt in i busken och orienterar sig också med god marginal till en position en försvarlig distans nedanför bältet. Men grejen med Kottarna är att de gör detta med så smittsamt och charmerande gott humör, att rimligtvis ingen alls kan tycka att det är vare sig plumpt eller smaklöst. Vid söndagskvällens föreställning satt en kvinna på första raden som hade en så rolig kväll att hon till och med började kommunicera med de agerande på scenen och komma med spontana kommentarer. Dessutom skrattade hon så hjälplöst ofta och mycket att man lite ängsligt undrade vad som egentligen var på gång. Ibland var ju faktiskt scenen helt tom. Men det var tydligen lika roligt ändå. Och Kottarna ångade oförfärat på. Ofta med mycket gott resultat också. Ett nummer kan dock med försvarlig fördel strykas. Det är det svårt krystade allsångsnumret som inleder akt två. Det fungerar helt enkelt inte. Tag bort det och lägg in mera tid för varje föreställnings hemliga gäst i stället. Men annars kan vi ju njuta av den fullständigt härligt ostoppbara Gudrun Wennström i ett flertal frodiga sketcher. Det gäller att bjuda på och ha roligt själv också, när man spelar revy enligt buskiskonceptet. Och det har Gudrun Wennström hela tiden - som den solige praktgubben Arvid (han återkommer i varje revy - i år som Vasaloppsaspirant i ålderdomshemmets korridorer), som en i ett bastubadande kollektiv damer, som superkåt pensionär med flera personager. Ove Nordlun är en verklig veteran och han gör sina puttrande gubbar med stillsam finess och självklar auktoritet. Birger Wennström är den evige birollsstöttaren men han glimmar också vackert till - som när han demonstrerar gång i ett piggt nummer. Inlevelsefullt, må det absolut sägas. Rolf Tallus har en mimik och ett levande kroppsspråk som är mycket väl lämpat för äventyr i revybranschen och Mia Doverstål och Birgitta Nilsson triumferar med lugn övertygelse i alla sina nummer. Mia Doverstål får hela salongen att vrida sig tvärdubbel av skratt som oberäknelig date till Rolf Tallus och Birgitta Nilsson har insett underspelets betydelse, på bekostnad av överspelet. Väldigt bra! Till sist framträder Per Sundström med vackert trumpetspel och så kan ännu ett kort i Kottarnas allt mera omfattande revy-lek fogas till helheten. Hålligång i skogen, som Lasse Berghagen en gång sammanfattade saken.