Anne Somppi, 48, har när Kuriren träffar henne, suttit på ordförandeposten i Bröstcancerföreningen i Norrbotten i två veckor.
- Ja, jag är alldeles ny, säger hon och skrattar.
Föreningen har runt 350 medlemmar. Anne Somppi vill som ordförande se en fortsatt nära samverkan mellan föreningen och Norrbottens läns landsting gällande vård- och behandlingsfrågor.
Själv upptäckte hon en knöl i ena bröstet i början av 2007. Då knölen fortfarande var kvar i april bestämde hon sig för att låta sig undersökas. Hon bokade tid för mammografi.
- Efter mammografin ville man ta fler bilder och jag fick genomgå en biopsi samma dag. Då förstod jag att det var allvarligt.
Tårtbitsoperation
Beskedet bekräftade det hon egentligen redan visste, det var bröstcancer. En så kallad tårtbit opererades bort från bröstet och därefter följde cellgiftsbehandlingar i Umeå. Anne Somppi fick frågan om hon ville medverka i en studie där två olika behandlingsformer skulle undersökas.
- Jag tackade ja direkt, jag tänkte att jag gärna vill hjälpa andra som får cellgiftsbehandlingar i framtiden.
Hon konstaterar att hon tack vare sitt yrke, hon är sjuksköterska, lätt kunde hitta information om sjukdomen och behandlingsformerna på egen hand. Det blev en hjälp för henne att hantera sjukdomen. Under behandlingstiden började hon känna att hon nog skulle överleva.
- En onkolog som jag träffade i Umeå sade till mig: "Vi ska göra dig frisk".
Den enda yttre förändringen är att det ena bröstet numera är lite mindre än det andra, men det bekymrar inte Anne Somppi alls.
- Jag brukar säga att det får hänga med, säger hon och ler.
Tuff behandling
Det jobbigaste med alltihop var cellgiftsbehandlingen. Hon åkte till Umeå var tredje vecka och stannade fem dagar åt gången. Behandlingen tog mellan 15 och 20 minuter per dag. Däremellan blev det en massa tid som hon tyckte var svår att fylla.
- Som tur var fanns det terapi. Jag gjorde två knivar, det var jätteroligt. Och jag var inte ensam i min situation där, det fanns många andra.
Hon var sjukskriven, men längtade tillbaka till det hon beskriver som "det normala som varit innan". Efter bara en månads sjukskrivning började hon jobba heltid.
- Det gick inte bra. Hormonbehandlingen som jag fått gjorde att jag hade ont i lederna. Jag var trött efter alla behandlingar och drabbades av depression.
Hon blev sjukskriven i två månader och började sedan jobba halvtid. Allteftersom hon kände sig starkare ökade hon arbetstiden och kom snart upp till heltid igen. Den här gången gick det bra. Arbetskamraterna var och är fortfarande lite extra omtänksamma mot henne. Hon upplever också att hon har ett fint stöd i familj och vänner. Svårast var att berätta om sjukdomen för föräldrarna, hon var rädd för att oroa dem.
Mer känslig
I dag tänker hon på cancern "ibland". Hon ska gå på kontroller i tio år. På frågan om sjukdomen har förändrat henne som människa svarar hon:
- Jag har blivit mer känslig.
Hon tänker också lite mer på sig själv i dag och unnar sig gärna något extra i tillvaron.
Inom Bröstcancerföreningen har hon funnit ett stort stöd. I år är det 30-årsjubileum för Bröstcancerföreningen i Norrbotten. Medlemmarna ska fira det på Pite havsbad.
- Det betyder mycket att vara med och träffa andra som har gått igenom samma sak. Jag ser hur bra många mår i dag och det är väldigt positivt. Det går att få sin ljusa framtid tillbaka, det är så fint.