Helgkrönikan: Döm inte hunden efter håren
Hunden är människans bästa vän, påstås det. Det kan säkert ligga något i det. Så inleder Linda Kask lördagens helgkrönika.
för att uttrycka det milt. Han hade en liten tax. De utgjorde en något udda duo när de gick på promenad. Mannen tog sig fram med tunga, långa kliv. Taxen pinnade ettrigt på vid hans sida. Men de verkade ha en väldigt vänskaplig relation och säkert hade de mycket gemensamt på andra plan än det rent
utseendemässiga. Man ska inte döma hunden efter håren, heter det ju som bekant. Det är egenskaperna som avgör. Praktikantens fel
Vi hade en praktikant i våras. Det är hennes fel att jag fått problem med min inre självbild. Hon introducerade nämligen testet som inte direkt förändrat mitt liv, men som väl fått mig att fundera över hur och vem jag egentligen är. Hundtestet. Om vi hade hittat det i någon
b-klassens skvallerblaska, eller till och med i en kvällstidning, då hade jag kunnat ta det med en verklig klackspark. Men testet återfinns (och det här är kanske lite reklam) på en hemsida tillhörande public service. Och public service ska väl ändå garantera ett visst mått av seriositet. Nåväl. Praktikanten hade gjort hundtestet och kom in i mitt arbetsrum, som jag delar med en av mina arbetskamrater. Hon såg inte lite nöjd ut när hon deklarerade att hon, enligt det högst vetenskapliga testet, skulle vara en bull mastiff om hon vore hund. Bull mastiffen var på bilden kraftig, lite småful och såg skrämmande ut. En hund man inte sätter sig på. En hund som säger ifrån och visar vad den tycker. En tuff hund med
attityd. Spaniel går bort
Någon övertalning behövdes inte, jag kastade mig på tangentbordet och surfade in på sidan där testet fanns. Jag behöver väl knappast säga att mina förväntningar var höga.
Vilken hund skulle jag bli? Jag har alltid sett mig själv som en ytterst självständig person. En som vågar säga ifrån när något är fel. En som står för sina åsikter. Jag räds inte auktoriteter och visst har jag tagit en och annan dust med mina chefer. Jag söker inte konflikt för konfliktens egen skull, men jag viker inte för den om jag finner den nödvändig. Jag har temperament. Jag är ingen mes. Vilken hund skulle jag bli? Spaniel går bort. Sävlig bulldog likaså. Definitivt inte nån mjäkig liten golvmopp. Och ingen Paris Hilton-hund som måste förvaras i handväska. Nej, jag kanske skulle bli en rottweiler. En pitbull. Okej då, en liten men ettrig Jack Russel? Nä. Så det kan gå. Min självbild skakades i sina grundvalar. Snäll och lydig
Enligt hundtestet är jag både snäll och tillitsfull. Glad när jag
känner mig nyttig, tycker om att samarbeta. Blir lätt ledsen och stött när jag får bannor av husse och matte. Lydig. Jag är, kära läsare, en golden retriever. Tillgiven och vänlig. Älskar vatten. Herregud. Jag som inte badar om det inte är minst 20 grader i vattnet. Jag, som visserligen är rätt vänlig emellanåt, men som anser mig vara bestämd. Det måste ju vara något fel på testet. Nej. Jag gjorde om det och svaret kom lika snabbt som obarmhärtigt. Golden retriever är en fin och trevlig hund. Men att den skulle vara som jag, det trodde jag aldrig. Enligt praktikanten berodde mitt testresultat främst på två saker: Att jag älskar god mat. Och att jag spenderar en del tid framför spegeln på morgonen (jag kan väl för tusan inte hjälpa att jag inte har persikohy eller naturligt svallande hårlockar). Men jag vägrar känna mig helt besegrad. Golden retrievern kan säkert vara en riktig tuffing när så krävs, sina blida bruna ögon till trots. Man ska ju som sagt inte döma hunden efter håren. Min över 1,90 långe kollega blev inte en grand danois. Han blev en mops.
Så jobbar vi med nyheter