Amerika blev hennes lycka
21 år gammal lämnade hon Boden för Chicago. Hon träffade sina drömmars man, gifte sig och och har aldrig ångrat att hon flyttade. Men Doris Anderson är svenska i själ och hjärta.- I början var jag otroligt hemsjuk, jag bara grät och det första telefonsamtalet hem kostade 100 dollar.
- 1948 var jag 21 år och hade bestämt mig för att åka till Amerika med en väninna. Vi ville se något annat än Boden och min mammas kusin och deras son hade rest till Amerika 1946. Sonen i familjen sade till mig: "du måste ju komma till Amerika, du kan inte bara vara där omkring", berättar Doris Anderson.
Doris arbetade då på frisersalongen Holmgrens i Boden och tänkte till en början inte särskilt mycket på det förslaget. Men sedan började hon fundera och kom fram till att hon ville resa. Hon talade ingen engelska men bestämde sig för att åka ändå och söka arbete på plats. Hon skulle till en början bo hos avlägsna svenska släktingar som flyttat till Chicago.
- Jag tänkte att jag som hårfrisörska alltid kunde få något att göra.
Mycket tur
Båtresan tog tio dagar, det skulle dröja ytterligare några år innan man började flyga passagerare över Atlanten. Bortsett från lite sjösjuka gick resan bra, minns Doris. Det skulle också visa sig att hon hade rejält med tur. På båten träffade hon en man som tipsade henne om en frisersalong i en förstad till Chicago. Där blev hon anställd nästan genast efter ankomsten. Dessutom visade det sig att hennes kontaktfamilj i USA var bekant med en svensk dam, Ester Eriksson, som reste med samma båt som Doris. Doris blev ombedd att lämna sin hytt i turistklass och flytta till första klass där Ester Eriksson hade sin hytt. Hon blev också inbjuden till kaptensmiddag.
- När vi kom fram till New York så skulle jag åka tåg till Chicago, jag hade bara en vanlig sittplats. Men då kom Ester Erikssons man och dotter och mötte henne, de ville att jag skulle stanna med dem och bo på hotell i New York en vecka. Det var fantastiskt. I New York åt jag även sill för första gången, det jag aldrig ätit hemma i Sverige, minns Doris med ett leende.
Språkförbistring
När hon kom till Chicago slogs hon av hur smutsigt där var. Döm om hennes förvåning när hon satt på spårvagnen en dag och fick syn på skylten "To Rent", för uthyrning. Med hennes då begränsade språkkunskaper trodde hon att det betydde "för rent".
- Jag tänkte, vad då "för rent", här är ju jättesmutsigt.
Hon skrattar gott och förklarar att hon blev mycket förvånad över att folk kastade skräp på trottoarerna och överallt. Det var hon inte van vid hemifrån.
Doris hade inga planer på att gifta sig, men hennes värdfamilj försökte få henne på andra tankar. De var bekanta med en familj som hade två söner.
- Clarence hade kommit hem från sitt arbete och var hos sina föräldrar. Vi blev inbjudna dit och det var så vi träffades, säger Doris.
Men maken Clarence har vissa invändningar mot hur det egentligen var. Doris kallar honom för en "tokig pojke" och tycker inte att han ska fara med osanningar till journalisten.
Lustiga sockar
- När vi träffades första gången var han klädd i kostym, han var så snygg. Men då fick jag syn på hans sockor, de var blå- och gulrandiga. Jag tänkte att hur kan han vara så elegant klädd och inte ha ordentliga strumpor.
- Jag skulle ju göra intryck på den svenska flickan, inflikar Clarence med ett skratt.
De träffades igen hemma hos hans föräldrar, sedan reste Doris bort till Seattle. Då skrev Clarence och bad henne komma tillbaka. Den 4 juli, USA:s nationaldag, träffades de igen och gick hand i hand.
- Jag tänkte att om det här fortsätter så skulle det vara kul och det har det gjort, säger Doris och ser på sin make.
Det har två söner och fem barnbarn. Doris säger att de visserligen är gamla i år räknat, men inte i hjärtat. När de blev pensionärer lämnade de Chicago för Grand Rapid, en stad i Michigan med 200.000 invånare. Där har de nära till barnen och barnbarnen, dessutom tyckte paret att det var skönt att lämna den stora staden.
Trivs i Sverige
- Vi flyttade dit och hittade himlen på jorden. När vi reser till Sverige är det också himlen på jorden. Särskilt här hos Bo och Margareta, slår Clarence fast.
Det är hos Bo och Margareta Holmgren som paret Anderson bor under sina besök i Boden. Det har blivit ett antal genom åren. Bo Holmgrens mamma och Doris var arbetskamrater och höll kontakten även sedan Doris lämnat Sverige. Bosse minns fortfarande de "Amerikapaket" som Doris skickade.
- Hon skickade kaffe, risgryn och otroligt mycket grejer som vi inte hade här i Sverige då, berättar Bo Holmgren.
Clarence Anderson är tredje generationens svensk. Han och Doris värnar verkligen om sina rötter och när de berättar om luciafiranden och svenska aftnar är det med en entusiasm man sällan eller aldrig möter här hemma. Clarence var med och grundade den svensk-amerikanska handelskammaren i Chicago. Doris är aktiv inom SWEA i Michigan. SWEA är en organisation för svensktalande kvinnor, bosatta utomlands. När paret Anderson flyttade till Grand Rapid fanns där ingen svensk organisation. Då grundade de Swedish American Heritage Society of West Michigan, en organisation som i dag har 400 medlemmar.
- Vi har ägnat oss mycket åt ideellt arbete, säger Clarence.
1951 reste Doris Anderson hem till Boden. Hon reste för att ta reda på om hon ville stanna kvar i USA. Det ville hon.
- Jag skyndade mig tillbaka, vi var förlovade då, säger hon och nickar mot sin man.
Hon har aldrig ångrat att hon lämnade Sverige, men visst längtar hon hit ibland.
- Det gör man alltid. Jag tyckte mycket om filmjölk, det gör jag fortfarande. Men i Amerika finns det inte.
Så jobbar vi med nyheter