De har precis flyttat in i en villa på Sanden. I hallen är ljus tända på bordet där det ligger tavlor med ordstäv. Safis favorit, nu när livet inte längre känns hopplöst, är ”Livet är inte lätt, bara fantastiskt”.
Livet har inte heller varit lätt för Ann-Kristin. År 2014 förlorade hon sin livskamrat, Roger Boman.
– Det var en väldigt jobbig tid. När den värsta sorgen lagt sig började jag fundera på vad jag ville engagera mig i som också anknöt till det engagemang som vi, jag och Roger, hade haft gemensamt under våra 20 år tillsammans.
Hon fortsatte med internationellt arbete och berättar att de länge hade pratat om att bli familjehem. Safi Ahmadi blev familjehemsplacerad hos henne från och med mars 2017, men vägen dit har varit allt annat än rak.
Safi kom till Sverige i november 2015 från Afghanistan. Han hamnade först i Haparanda, men flyttades efter ett några månader till Boden. Det var en mycket jobbig tid för honom.
– Jag kunde inte laga mat. Jag visste inte var och hur jag skulle handla, men jag hade ingen matlust. Varje måndag gick jag till Röda korset.
Ann-Kristin lade märke till honom direkt när han kom dit till deras språkkafé.
– De flesta kommer i grupp, men han var ensam och såg så bortkommen ut. Jag satte mig hos honom. Då kunde han knappt någon svenska, men vi började prata om böcker och författare. Safi älskar att läsa. Han blev förvånad när jag kände till samma författare som han. Som Khaled Hosseini, som skrev Den flygande draken.
Ann-Kristin Rutqvist började engagera sig i Safi Ahmadis ärende och lärde sig mer om regelverket allt eftersom. Hon fick kontakt med olika nätverk, följde med honom till Migrationsverket och hade även kontakt med socialförvaltningen.
Även om hon tycker de fick bra stöd hos förvaltningen, så var det jobbigt att se Safi fara så illa som han gjorde.
– I juni förra året höll han på att gå under.
Safi berättar att han knappt sov någonting alls. Han kände sig fruktansvärt ensam, som att han inte hade någonting. Sjuksköterskan på hälsocentralen frågade om han inte hade någon som kunde hjälpa honom - men han hade ingen.
– Det var två månaders väntetid på BUP. Han var hos mig fem dygn och jag vakade över honom. Jag var orolig att han skulle ta sitt liv, så dålig var han, säger Ann-Kristin.
När Safi ska beskriva hur han kände då, förklarar han att allt kändes hopplöst.
– Jag kände mig, som att jag inte var någonting värd för någon.
Tillsammans har han och Ann-Kristin, som han kallar ”Anki”, gjort en lång resa tillsammans. När Safi började må lite bättre gick han på alla språkkaféer och studerade själv svenska på biblioteket.
– Jag hade inte något annat att göra. Det var bra att få släppa svårigheterna en stund. När jag inte pluggade hade jag många svarta tankar.
För drygt ett år sedan skulle en vattenläcka i lägenheten på Prästholmen där han bodde tillsammans med flera andra personer repas. De andra skulle bo hos sina vänner. Själv ville han inte ensam flytta till en ny lägenhet. Han frågade Ann-Kristin om han fick bo hos henne under tiden.
– Det var många saker som surrade i huvudet: Vad tänker han om mig som bor ensam? Vad skulle andra säga om att en 17-åring flyttade in till mig?
Men så fick det bli. Han skulle stanna några veckor, men är som sagt kvar.
– När han frågade mig om han fick kalla mig mamma kändes det konstigt. Jag har förstått att mödrarna har en hög status i deras familjer. Det är de som är navet, säger Ann-Kristin.
I januari i år fick Safi börja skolan.
– Det var fantastiskt.
Han har sju års skolgång med sig från hemlandet och ska läsa in den svenska grundskolan på 1,5 år.
– Han sa: ”Mamma, kan vi öppna köksbordsuniversitetet”. Vi har läst engelska, mellanstadiets matematik och svenska.
Men hon har också lärt honom att laga enklare maträtter. Sömnen är fortfarande upp och ned. Han har börjat träna på gym.
– Jag har börjat kunna slappna av och äter mindre huvudvärksmedicin, säger Safi Ahmadi.
Han fick sitt uppehållstillstånd i somras, samma vecka han fyllde 18 år. Sedan augusti bor han hos Ann-Kristin som hyresgäst. Det går bra i skolan och hans första mål är att komma in på teknikprogrammet.
– Många är fortfarande frågade till varför jag blev familjehem för Safi. De tycker inte att de får några bra svar, men för mig är det humanitet i verkligheten. Vi behöver de här ungdomarna som kommer till Sverige. Vem ska hjälpa dem om inte vi svenskar? Ytterst handlar det om det. Det här är min insats och jag får så mycket tillbaka, säger Ann-Kristin Rutqvist.