Äntligen muck ? från markan

Gamla Ing 3 i Boden -ligger tomt och öde. Ekot av -befälens röster som gav order åt de värnpliktiga har klingat ut. Det blåser lätt och värmen i luften avslöjar att -sommaren så sakteliga är på väg. Men i sommar är det ingen som rycker in här. I augusti förra året hölls en -nedläggningsceremoni för Norrlands -ingenjörsbataljon, som bildades när Ing 3 lades ned år 2000. I påskas muckade den sista gruppen värnpliktiga. En bil passerar. Mannen i bilen -tutar och vinkar glatt åt Anna Englund, som återvänt till området för att bli -fotograferad av Kuriren.  ? Se, där står en container, nu -håller de på att flytta. De sista befälen höll till i det där gula huset, säger hon och pekar. Egentligen har Anna Englund ett halvår kvar tills hon fyller 65 år. Men hon fick gå i pension lite tidigare eftersom hennes arbetsplats försvann. Hon säger att hon minns sitt långa arbetsliv som fyllt av glädjeämnen och hon har aldrig funderat på att byta jobb. Viktigt förarbete 1962 började hon arbeta på Ing 3 och under årens lopp har hon blivit Anna på markan med alla och envar. Hon är uppväxt i byn Kusån utanför Boden. Efter att ha arbetat vid flottan i Stockholm i två år bestämde hon sig för att åka hem igen.  ? Jag trivdes aldrig i Stockholm, men så är jag ju en bondunge från Kusån. De sista 15 åren har jag jobbat helt -ensam på -markan. Jag är en hejare på att -förarbeta, det är det som gäller, säger hon. Varje år har Anna Englund serverat så kallat inryckningsfika, julfika och utryckningsfika. När den sista gruppen värnpliktiga muckade från ingenjörs-bataljonen var det likadant.  ? Dagen före muck kom de in här på markan och den sista kompanichefen säger till soldaterna: ?Sedan kramar ni om Anna?. 168 man! En lång rad var det och när halva raden hade kramat om mig sa jag: ?Jag visste inte att ni var så bra på att lyda order?. Hon skrattar gott, det gör hon ofta -under samtalets gång. Kaffe och tårta Fredagen den 28 april åkte Anna -Englund till sitt arbete för sista gången.  ? Jag trodde bara att jag skulle lämna in nycklarna och säga hejdå, sedan var det bra med det. Men nej, så blev det inte, det har varit den ena festligheten efter den andra. Sista dagen jag jobbade drösade de in på markan, alla befäl som var kvar. Med sig hade de en stor tårta och så frågade de om jag kunde bjuda på kaffe. Hon säger att hon inte riktigt kan förstå varför det blev en sådan -uppståndelse då hon slutade, men det märks att hon blev glad och rörd av all uppvaktning. Hon fick både blommor och presenter. Egentligen tycker hon inte att det finns någon anledning att skriva om henne i tidningen heller.  ? Jag har ju lyckats hålla mig från pressen i alla år. Men i Kamrat-föreningens tidning figurerade jag jämt, de skulle alltid skriva något dumt om mig, skojar hon och skrattar igen. Tung hemlängtan Anna Englund var kassör i Ing 3:s kamratförening i 20 års tid. 1989 valdes hon till årets Ing 3:are och blev då uppkallad till den dåvarande översten. Hon skulle få utmärkelsen vid den årliga julfesten.  ? Han frågade om jag inte tänkte göra något åt håret till julfesten och jag sa att ?det är väl självklart?. Jag hade -arbetskläderna på mig och han sa att jag måste ha några andra kläder då. Hon fick ta emot en stor färgglad tavla, som pryder sin plats på väggen hemma i hennes vardagsrum. Anna Englund talar med stor värme om alla ?pojkar? hon mött genom åren. En och annan kvinnlig värnpliktig har det naturligtvis också varit. Till -markan kom de alla, inte bara för att köpa fika, hårschampo och tandkräm. Nej, lika -ofta kom soldater med hemlängtan för att få en liten pratstund med Anna -bakom disken.  ? På en och annan trillade tårarna. -Ibland har de inte velat gå till befälen eller till psykologen. Då har de kommit hit och suttit vid ett bord tills jag har kommit ut och frågat hur det är. En del har sagt att flickvännen inte står ut när man är borta en hel vecka. Då har jag tänkt att då är det väl lika bra att det är slut, men det säger man ju inte. Oro bland personalen 1975 byggdes ett nytt hus med markan, bibliotek och uppehållsrum. Anna -Englund säger att personalen då funderade över om man skulle ge huset ett namn, men så blev det inte. Det kallades bara för ?markan?. Anna Englund har sett försvaret i -Boden förändras och bli mindre och mindre. Mot slutet tyckte hon ibland att det blev långsamt på jobbet, eftersom de värnpliktiga var så få.  ? Förr om åren var de ju uppåt 500 varje år och 1.000 repgubbar som var inne på övning. Köerna på markan ville aldrig ta slut. När A 8 lades ned -började man ju plocka kompanier från oss -också, plötsligt var det bara ett kvar. Hon säger att oron har varit stor hos personalen i samband med de olika -försvarsbesluten. Redan när A 8 -försvann förstod Anna och många med henne att även Ing 3:s dagar var -räknade. Hon tycker inte att det känns tråkigt att vara pensionär och det beror på att hennes arbetsplats faktiskt inte finns kvar längre.  ? Jag var aldrig särskilt orolig heller, eftersom jag är så pass gammal. Jag tänkte att då får jag väl gå i pension. Men visst tycker hon att det känns -vemodigt att Ing 3 inte längre finns. Pussel som favoritsyssla Vissa värnpliktiga minns hon väldigt väl. Kompanibefälseleverna ligger i lumpen 15 månader och under den -tiden blev det säkerligen oräkneliga -besök för dem på markan.  ? Varje fredag skulle de värnpliktiga sticka in skallen till mig och ropa -?trevlig helg, Anna, vi syns på måndag?. Hon tyckte att det för hennes del blev lite tröttsamt att ropa tillbaka åt alla på samma sätt och försökte istället hitta på något annat att säga.  ? De har varit så gulliga, allihop. Vet du vad den sista årskullen tyckte om att göra? Lägga pussel! Anna Englund hade fått några lådor med gamla pussel av en bekant, som de värnpliktiga sysselsatte sig med under lediga stunder. Dessvärre blev Anna tvungen att riva alla -pussel när hon skulle använda bordet till att duka upp julfikat. Hon tycker att de allra flesta värnpliktiga alltid har uppfört sig -mycket väl, likaså befälen och -officerarna.  ? Ingen av de värnpliktiga var -någonsin fräck i munnen och de -betedde sig aldrig dumt åt i kön. Ledigare atmosfär Anna Englund får räkna med att bli igenkänd runt om i landet, med tanke på hur många som faktiskt har gjort värnplikten vid Ing 3 i Boden under de år hon har varit markans föreståndare. Hon berättar om när I 19:s -informationsansvarige befann sig på Noliamässan och folk som stannade till frågade: ?Är Anna kvar?? Markan var också en plats där ingen egentligen gjorde någon skillnad på folk och folk. Värnpliktiga och officerare köpte sitt fika på samma ställe.  ? Däremot var det väl lite hårdare mellan befäl och värnpliktiga, det var honnörer hit och honnörer dit. De -senaste åren har det varit lite lugnare, nu gör de ju värnplikten frivilligt. Det har blivit en ledigare atmosfär, helt -enkelt. Lättsam jargong Myrstackar, läsk och de avlånga gröna godbitarna med namn som -filmrullar och dammsugare var alltid givna -favoriter på markan. Men det dög inte med vilka -myrstackar som helst, de skulle vara från ett lokalt bageri. Annars kunde det bli protester. Anna Englund har alltid arbetat kvällar, de sista åren höll hon markan öppen mellan klockan 11 på förmiddagen till klockan 21 på kvällen.  ? Jag fick faktiskt välja själv och tyckte att jag skulle ha öppet på de tider som passar de värnpliktiga bäst. Förr i tiden kunde klockan bli elva på kvällen innan jag kom mig där ifrån. Jag kunde titta på klockan och tänka, herregud, jag skulle ju ha stängt för en halvtimme sedan. Trivseln på arbetet har att göra med den alldeles speciella anda som alltid funnits på Ing 3, förklarar hon. Med undantag från någon enstaka officer som varit av den gamla skolan har alla behandlats lika, hög som låg, som Anna själv säger.

Äntligen muck ? från markan

44 år, två månader och tio dagar.Så länge har Anna Englund basat för gamla Ing 3:s markenteri. Nu är det igenbommat och Anna har gått i pension. Men minnena av -alla möten med värnpliktiga bär hon med sig. ? Pojkarna ville mest ha läsk och -myrstackar, säger hon och skrattar.

44 år, två månader och tio dagar.
Så länge har Anna Englund basat för gamla Ing 3:s markenteri. Nu är det igenbommat och Anna har gått i pension. Men minnena av -alla möten med värnpliktiga bär hon med sig.
? Pojkarna ville mest ha läsk och -myrstackar, säger hon och skrattar.