I jubileumsbilagan på NSD:s 100-årsdag berättade vi bland annat om de dramatiska dygnen i mitten på maj 1968 när Mikael Westlund och Peter Värvell var borta i skogarna kring Harads.
Det har snart gått 51 år.
– Man blir varse hur gammal man är, säger Peter Värvell.
Han och Mikael Westlund har olika minnesbilder varför de gick ut i skogen. Peter säger att han har starka minnesbilder av det som hände.
– Det är som det var igår, säger han och berättar att det fanns ett berg öster om samhället.
– Det brukade vi klänga lite grann i. Som jag upplevde det så tänkte vi att det kanske fanns ett intressantare längre in i skogen, ett som var större och häftigare.
De gick iväg.
Mikael Westlund återfinner vi i Norge, närmare bestämt i Vannvåg. Han berättar att de var nyinflyttade både han och Peter.
Han minns inte så mycket av de dagarna, men kommer ihåg varför de gick upp i skogen.
– Vi var sex år gamla och jag hade två yngre bröder, som var fem och fyra år. Då man var sex var man ju stor. Inte ville man leka med småungarna, säger han och skrattar.
– Därför gick vi upp i skogen för att bygga oss en koja och komma undan mina bröder som just då var ganska efterhängsna.
Han berättar att de hade byggt en koja cirka 200 meter upp i skogen, men att de tyckte den låg för nära så de gick högre och högre upp och kom fram där kraftledningslinjen går.
– Där sluttade det nedför så vi gick som på baksidan. Där fanns det snö kvar fortfarande och vi hade snöbollskrig. Sedan när vi skulle gå hem gick vi nedför, men nedför på fel sida. Man kommer som in i en gryta där ljudet studsar från olika håll. Då är det inte lätt att hitta hem, säger Mikael Westlund.
Han förklarar att det ju var ljust ute så han tappade grepp om hur lång tid de var borta.
– Jag vet att vi sa till varandra, och det måste ha varit långt in på andra dygnet, att vi hoppades hinna fram till kvällen så att våra föräldrar inte skulle bli förargade när vi missat middagen. Jag kan inte komma ihåg att vi någon gång förstod att vi var borta. Det var bara att gå så skulle vi förr eller senare komma hem.
Peter Värvell uppger att Flarkån hade svämmat över.
– Det var säkert en kilometer översvämmat område. Vi tog oss in i det området. Det hade bildats tuvor. Vi hoppade på dem. De gungade lite fram och tillbaka och Micke föll i. Han hamnade helt under vattnet. Jag drog upp honom. Jag har alltid varit stor och ganska stark.
Terrängen var fruktansvärt eländig, förklarar Peter Värvell. Till slut gick det inte att komma vidare, men att ta sig tillbaka var lika svårt som att ta sig dit. Han berättar att det snöade hela tiden, flingor stora som lappvantar. Själv var han våt upp till låren.
– Vi var inte klädda för det vädret. Vi hade sommarklädsel, men tjocktröjor. Jag byggde en koja ute på en av de där öarna ute i vattnet. På de lägsta grenarna på en gran fyllde jag på med grankvistar. Micke var väldigt illa däran, men det förstod inte jag. Han låg mest sista dygnet.
Han berättar att det var skallgångskedjor på 600 personer som sökte efter dem. Militärer deltog i sökandet och de hade med sig hundar. Polisen var också med och pojkarna hörde helikoptrarna.
– Men skallgångskedjorna ville inte ut i det där träsket. Det var några skogshuggare, Elof Engström var en av dem och han hade fått koordinator av Saida (Andersson, sierskan, reds anm.), och de gick rakt på oss. Det stack ut en stövel utanför den där grankojan. Hade den inte stuckit ut hade de nog inte hittat oss.
Peter Värvell och Mikaels mamma, Maud Westlund, berättar att det i samma veva försvann två scouter i södra Sverige, som dog av köld.
– Det var en läkarkongress i Boden, som inte hade med oss att göra, men där hade de till våra föräldrars förtvivlan dömt ut våra chanser redan andra dygnet med tanke på väderförhållandena, men det var mer gry i oss än så, säger Peter.
Maud Westlund minns de där dygnen mycket väl.
– Man hann tänka många tankar. Det var en fantastisk uppslutning i sökandet. De stängde affären och alla var ute och letade. Då fanns ju inte Missing people, men det vart som nästan det. Det var ett under att de överlevde. En natt till hade inte gått för då vart det tio grader kallt. De hittades i sista ögonblicket.
Hon har många tidningsurklipp från den tiden, men säger att hon fortfarande inte har orkat ta itu med dem. När hon tittar på dem lägger hon ihop dem igen.
– Det var hemskt jobbigt - ovissheten vad som hänt. Det var det som gnagde.
Samma dag som Norrbottens Media tog kontakt med henne hade hon tittat var den andra pojken, Peter Värvell, nu bor. Han flyttade från Harads året efter händelsen, 1969.
Peter berättar att han och Mikael låg tillsammans tätt omslutna i kojan av grankvistar. Det var av överlevnadsinstinkt, som han än idag har svårt att förstå.
Även om Peter Värvell förstod att det där träsket de hamnat i inte var bra, så var det ett stort äventyr.
– Mina föräldrar har haft med mig mycket i skog och mark. Jakt var viktigt för min far och fiske var viktigt för min mor. Hon var storfiskaren i släkten. Skogen har alltid varit något positivt och det som hände påverkade mig inte mentalt.
Han var aldrig rädd någon gång, inte ens på slutet. Då var han bara trött. Han kröp ut från kojan för att dricka vatten och in igen.
– Då var vi färdiga och hade inte klarat oss länge till. Det var enastående att vi överlevde.
Hans minnesbilder är detaljrika.
– Alla ljud, tjädertuppar som kluckade. Då visste jag inte det, utan trodde att det var en bandtraktor eller något sånt.
Han uppger att de blev besvikna när de kom hem igen efter sjukhusvistelsen för då hade de haft en stor fest i samhället efter att man hittat dem.
– Vi fick jättemycket presenter när vi låg på lasarettet. När vi kom hem såg våra bästa kompisar det så de stack och var borta ett dygn för att de också få presenter, men de fick i stället smisk hörde jag.
Mikael Westlund minns inte så mycket från när de hittades bara att han vaknade upp till och från i helikoptern.
– Jag var väldigt nedkylt. Jag fick ligga 13 dagar på sjukhuset. Min kompis kom ut efter en vecka. Sedan var det festligheter när vi kom hem.
Mikael Westlund berättar att han hade kraftiga förfrysningar på fingrar och tår.
– Jag kommer inte ihåg så mycket annat än att de stack mig med nålar. Efter någon vecka fick jag fara på arbetsterapin.
Där fick han gå på golvet och försöka plocka upp kulor med tårna för han hade ingen känsel i sina fötter. Efteråt har han fått veta att man hade talat om amputation. Efter ett halvår fick han tillbaka känsel, men säger att han nu sliter lite med att han är känslig för kyla i fingrar och tår.
– Det har kommit med åldern, men jag blev varnad för att jag kunde få problem med sämre blodcirkulation.
Han tänker inte tillbaka på de där dagarna, men berättar att när han gick i gymnasiet så flyttade han till Boden. Då liftade han hem på helgerna.
– Nästan varenda helg när jag sa att jag skulle till Harads frågade människor om jag visste vilka pojkarna var som försvann. När jag sa att jag var en av dem, så berättade nästan varenda en att de hade varit med och letat. Det var personer från Vilhelmina, Kiruna, halva Sverige. Först då förstod jag hur stort det var.
Han hälsar till Peter Värvell som han inte träffat sedan han var 19 år. NSD sammanförde dem. Då var Peter Värvell lite besviken över att man inte fotade dem på den rätta platsen.
– För där var det en helt annan miljö än där de fotade oss då.
Mikael Westlund har som sagt emigrerat till Norge, men tänker sig komma tillbaka till Boden så småningom. Han trivs inte med vädret Vannvåg, men tycker om sitt jobb.
Han for dit 1998. Tidigare hade han jobbat på lasarettet i Boden, men så blev det omstruktureringar. Han studerade, slutade efter ett år och tog lite springvik här och där. När en kompis till honom flyttade till Vannvåg så sa han åt honom att rekommendera honom till lediga jobb. Så blev det. För Mikael Westlund är det viktigt att ha ett jobb.
– Vi for upp tre stycken till från Boden. Vi jobbade på ett klippfiskebruk. Vi torkar fisk. Jag och en kompis bestämde att vi skulle stanna kvar. Samtidigt ringde vi schackklubben i Tromsö och hörde oss för vad som krävdes att bli medlem och spela turneringar i Norge.
Dagen därpå så försvann hans vän. Då fick Mikael Westlund själv prova på att leta en försvunnen person. Men den här gången slutade det inte lika lyckligt som för honom och Peter.
– Vi hittade honom inte förrän efter ett par månader. Det var slitsamt, framför allt att träffa hans familj när de kom hit och sökte. Han var populär och duktig på det han gjorde och en duktig schackspelare. Jag hade fortsatt att spela om han hade varit kvar. Så det var tungt och jag går fortfarande inte upp på berget.
Efter 15 års uppehåll började dock Mikael Westlund spela schack igen 2014.
Peter Värvell bor i Stockholm och jobbar på Kiwa Inspecta AB. Han hälsar till kollegorna på Kiwa-kontoret i Luleå och till tjocka släkten.