"Det är aldrig för sent att bli en bra förälder"

Agnetha Ersson Eriksson berättar om sin dotters psykiska sjukdom och den smärta som drabbade hela familjen.
Det är en mörk och på många sätt tragisk historia och det märks att åhörarna är djupt berörda. Samtidigt finns i Agnethas sätt att berätta en stor värme och faktiskt även en rejäl dos humor, galghumor, som hon själv säger.
- När Emelie började må dåligt provade vi allt från PBU, barnpsyk och socialen. Jag lovade Emelie att jag skulle hjälpa henne ur det här, men hade jag vetat hur svårt det skulle bli hade jag nog inte kunnat lova det, säger Agnetha Ersson Eriksson.
Hennes familj är som Agnetha själv beskriver det, en typisk modern familj. Hon har fyra barn från två tidigare relationer. Hennes man Ulf har lika många barn sedan förut. Familjen är bosatt i Luleå.

Snabb förändring
Det var under hösten 2001 som förändringen kom.
- Jag såg framför allt i Emelies ögon att någonting var fel. Sedan förändrade hon håret och kläderna, berättar Agnetha Ersson Eriksson.
Emelie gick på ett par veckor från att vara en glad fotbollstjej till att isolera sig framför datorn där hon chattade med likasinnade destruktiva vänner. Hon skar sig med rakblad när ångesten blev för stor.
- Hon blev väldigt bra på att dölja det, hon drog alltid fram tröjärmarna. När hon inte hade jeans på sig gick hon i långkalsonger hemma, berättar Agnetha Ersson Eriksson.

Skuld och skam
När hon insåg att dottern skar sig kände hon skuld och skam, att hon var en dålig förälder.
- Jag valde att inte se vad som hände med min dotter, men jag skulle ha litat på min magkänsla.
Agnetha Ersson Eriksson höll sin dotter under uppsikt, som hon beskriver det. Däremot sade hon inte "nej" från början när Emelie började skära sig.
Nu vet hon att man som förälder måste säga nej, annars möjliggör man för barnet att fortsätta må dåligt och skada sig. Barnet får möjlighet att fortsätta sitt destruktiva beteende och tvingas inte ta ansvar för sitt eget liv, menar Agnetha Ersson Eriksson.
På bara några månader hade Emelie nått botten. Hon ville ge upp och tyckte inte längre att det fanns något mer att kämpa för, det fanns inget liv.
- Då sade jag nej till Emelie. Jag sade till henne, "om du vill ta bort dig är det ditt eget ansvar, ditt eget val". Jag var så slut, vi hade provat allt. Jag sade att om hon skulle skära sig fick hon göra det någon annanstans.

Bristande information
Emelie rymde hemifrån till en person hon haft kontakt med via internet. I polisbilen på väg till utredningshemmet kom vändningen, hennes insikt vaknade till liv. Hon förstod att hon själv hade ansvar för sig eget välmående.
I mars i år fick Emelie och hennes familj ett namn på vad det var som fick henne att må så dåligt. Hon fick diagnosen bipolär två.
- Vi hade ingen aning om vad det var. Men vi har en kompis som jobbar med sådant här och vi kom fram till att Emelie är manodepressiv. Det kom ingen information alls till oss som föräldrar, säger Ulf Eriksson och skakar på huvudet.
Agnetha inflikar:
- När barnet fyllt 18 måste man slåss för att få vara med i vården. Samtidigt förväntas jag klara av många problem med hennes behandling. Om jag inte är stark som förälder riskerar jag att hamna i psykrullarna själv till slut.
Föräldrarna fick inte heller någon information om vilka biverkningar Emelies medicinering kunde ge. Förra året gick Agnetha Ersson Eriksson en utbildning till anhörigterapeut. Men hon blev själv sjuk och fick diagnosen MS. Hon avbröt utbildningen och insåg att det redan finns så många anhörigterapeuter.

Saknade ett bollplank
Hon vill erbjuda någonting annat, det stöd som hon och familjen själva så väl hade behövt, men inte fick under Emelies svåra tid. Hon startade företaget Atenga Coach och konsult och åker i dag runt och föreläser. Hon berättar om hur hennes egna livskriser har fått henne att växa och hon erbjuder även privata samtal.
- I Tyskland vet jag att det fungerar mycket bättre inom psykvården, där kommer de anhöriga snabbt in i processen när diagnos ställs. När vi var i den svåra situationen med Emelie fanns inga bollplank. Jag har en dröm om att kunna starta en föräldraförening.
Agnetha Ersson Eriksson håller också på att skriva en bok om familjens erfarenheter. Att öppet berätta om allt är en del i tillfrisknandet, inte minst för Emelie.
- Reaktionerna från omgivningen har varit positiva, bara positiva, säger Ulf Eriksson.
I dag mår Emelie bra. Hon arbetar som barnflicka i Stockholm. Agnetha känner sig inte orolig över att Emelie ska återfalla i sitt destruktiva beteende.
- Vi har byggt upp en beredskap för henne, att ge henne möjlighet till livet. Skulle hon "dippa" igen så vet jag att hon tar sig tillbaka.
Till alla som befinner sig i till synes hopplösa situationer säger hon:
- Det finns en väg ut. Jag är ett levande bevis på att det aldrig är för sent att bli en bra förälder.