I somras fyllde Roland Wälivaara 73 år.
Han har jobbat som själavårdare i 19 år, dels på Bodens lasarett, dels på Sunderby sjukhus. Där träffade han många patienter och delade deras smärta och förhoppningar.
– Jag har inte levt utanför verkligheten.
1993 fick han en hjärtinfarkt och kom tillbaka.
– Jag har inte gått och varit rädd för döden. Den kommer när den kommer och jag tror på ett liv efter döden. Men man får vara glad varje dag man kommer upp med huvudet före.
Insjuknandet kom så plötsligt, berättar Roland. Han och hustrun Eva hade varit i USA. Där vigde han sin systers barnbarn. Så i mitten av december 2015 fick han hosta. Han pratade med en läkare, som menade att det var många som var förkylda och hostade.
Så fick han feber. Trots Alvedon kom den hela tiden tillbaka. Det blev nyårsafton, men han var inte intresserad av att fira, utan gick och lade sig. Dagarna därpå blev det bara värre och värre.
På trettondagsaftonen kom en vän, som är läkare och undersökte honom. Han rådde honom att söka akutvård. Roland Wälivaara tog bilen tidigt på trettondagens morgon och åkte till Sunderbyn.
– De tog prover och sedan tog de ännu fler prover. Den unga läkaren såg bekymrad ut och frågade om allt möjligt. Hon sa att de nog måste lägga in mig.
Men Roland ville hem och hämta tandborsten först. Så slog det honom och han frågade läkaren om han drabbats av leukemi. Hon svarade att det inte var en omöjlighet så istället hamnade han på hematologen. Då kände han att han ville veta.
– När jag undervisat vårdpersonal har jag sagt till dem att de ska våga klä det i ord vad det verkligen är som drabbat patienten.
Han berättar att han blev omhändertagen på en gång. Han fick ta benmärgsprov och läkaren där sa redan då att sjukdomen är behandlingsbar, men att det skulle ta lång tid. Dagen efter kom svaret från Umeå. Det var leukemi och man satte in den första cellgiftbehandlingen direkt.
– Jag meddelade Eva vad jag hade och hon ringde barnen.
De har tre barn och åtta barnbarn utspridda i Sverige.
– Det är lika bra att man berättar på en gång, tycker Roland.
Samtidigt tillägger han att alla är olika som personer och att man inte ska jämföra. Han hade sitt sätt att hantera den nya situationen och började motionera.
– Jag fick veta genom en bekant till min syster att forskning visar att det är bra att träna i samband med behandlingen.
Roland tog dagliga promenader och bad att få in en motionscykel på sjukrummet.
Han förundras över den proffsiga vård han fick och lovordar personalens empatiska bemötande. Han berättar också om den kärlek och omtanke som mötte både honom och Eva.
– Fantastiskt hur mycket kärlek det finns när vi kommer i svårigheter. Omsorgen är enorm.
Roland Wälivaara har genom sitt jobb och sin tro en stor vän- och bekantskapskrets. Han skrev till en vän som är präst och som flyttat tillbaka till Tanzania.
– Jag bad honom be för mig och han svarade "Liten man ber till stor Gud".
Många hörde också av sig från olika håll och länder. De bad för honom.
Han fick även flera besök, bland annat av dåvarande biskopen Hans Stiglund, som Roland träffade i Haparanda som nykonfirmerad. De firade nattvarden och biskopen smorde honom med olja och bad om helande.
Roland Wälivaara har en nära relation till sin syster Anita i Luleå och de ringde dagligen till varandra.
– Hon jobbade som husmor på Örnäset och träffade där en bekant. De jobbade med flyktingbarn och hon berättade för honom om mig. Han har en profetisk gåva, att kunna förmedla budskap. Han sa till Anita: "Gud har sagt att han har helat honom tidigare och ska hela honom en gång till".
Men det sa hon inte till sin bror.
Roland vaknade en morgon och funderade om någon varit hos honom under natten, men kom på att det var en dröm. Han berättade om den för Anita och vad mannen som satt på hans sängkant hade sagt om att Gud skulle hela honom igen.
– Först då talade hon om vad hennes bekant sagt.
Roland Wälivaara ser det som en samverkan mellan vården och Gud.
– Jag är tagen av att Gud finns med i det här och vill berätta om gåvan från Gud.
Han och hustrun satt en dag hemma vid köksbordet och lyssnade på en gudstjänst i Luleå. Det var under fastetiden.
– Plötsligt hörde jag en trygg röst säga: "Roland, var inte rädd. Jag har ju sagt att jag ska hela dig".
Någon gång kunde han tänka att "om jag dör kör de ned mig till kylrummet och hämtar mig med kista."
– Det var inte av rädsla. För om jag dör så dör jag och får vara i Guds hand, men jag ville leva.
Kampen mot cancern var dock inte över. Han behövde en stamcellsbehandling, men läkarna i Umeå var emot det på grund av hans ålder och infarkten. Enligt Roland så var det läkarna i Sunderbyn som övertalade dem i kombination med hans fina värden och att han var så pigg.
– Jag spelar golf, har röjt gator i skogen till älgjakten och gått på hjortronmyrar.
Det var en fin sommar 2016. Roland Wälivaara gympade och cyklade. Han kände sig starkare och starkare.
I det internationella registret hittades en donator, en 24-årig kvinna i Tyskland. En sköterska från Sunderbyn åkte dit och hämtade stamcellerna.
– De sa att det var 1,2 miljoner stamceller. Hur de nu hade räknat ut det, funderar Roland.
Efter midsommar kallades han till Umeå. Före transplantationen höll han en andakt. Han hade hört en sköterska säga att man måste sjunga in de nya cellerna. De sjöng Tacka Herren ty han är god och Roland bad att hans kropp skulle ta emot dem. Eva var med via skype.
– Det blev ett krig mellan mina och de nya stamcellerna.
Han berättar att de nya vann på rekordtid även om det tog några veckor.
Donatorn var anonym. Först förmedlades Rolands brev vidare till henne, men sedan fick de skriva på ett avtal att de bröt sekretessen. Så nu har de direktkontakt.
I samband med behandlingen gick Roland ned i vikt och har blivit fri diabetesen. Han har slutat med insulin och mår i dag bra.
– Morgondagen vet jag ingenting om, men idag hjälper Herren. Den här resan har varit lite märklig och jag försöker själv komma ihåg vad som hänt. Vi klarade det. Eva och jag får fortsätta tillsammans. Det var Guds mening att jag skulle fortsätta berätta om Guds kärlek i Jesus Kristus.
Den 16 september i år hade Eva och Roland levt 51 år tillsammans som gifta. På lördag åkte Roland och Eva Wälivaara till Mallorca.