Ann-Kristin Rutqvist blev hans räddning.
Norrbottens Media har berättat att Ann-Kristin öppnade sitt hem för Safi. Nu berättar vi varför han inte fick bo med jämnåriga och gå i skolan, utan tvingades att bo med vuxna utan något att göra.
Safi Ahmadi är ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Han kom till Sverige i november 2015 och berättar länge om den där dagen i januari 2016, som etsat sig fast i hans minne. Den dagen förlorade han sin plats på HVB-hemmet, sin möjlighet att börja skolan och sin gode man.
– Klockan åtta på morgonen knackade personalen på dörren och sa att jag skulle vara hos min socialsekreterare klockan nio. Hon sa att jag skulle åka till Boden. Jag frågade varför. Hon sa att jag hade problem med min ålder och att jag skulle till Migrationsverket.
Ann-Kristin Rutqvist säger att hon har läst beslutet. Hon förklarar att Haparanda kommun bland annat tvivlade på Safis ålder på grund av att han var för social och för att han hade kråksparkar. Det är fina rynkor kring ögonen.
Hennes bestämda uppfattning är att beslutet togs på mycket vaga grunder och hon misstänker att det kan finnas ekonomiska motiv bakom. Genom att skriva upp åldern undkommer samhället kostnader för HVB-boende, skolgång och god man.
Klockan elva satte sig Safi Ahmadi på bussen till Boden. Med sig hade han ett papper där tiden för ankomsten till Boden framgick. Han klev av då, men insåg att det var skog på båda sidorna av vägen.
– Det var mörkt och jag var jätterädd. Jag väntade, väntade och väntade...men det kom ingen buss. Jag vinkade på bilar som for förbi, men ingen stannade. Så kom en man med sin hund. Jag visade honom min biljett. Han visste inte vad han skulle göra, men väntade tillsammans med mig.
Så kom en kvinna som var på väg för att hämta sitt barn på skolan och hon skjutsades honom till busstationen i Luleå. På bussen till Boden var chauffören en afghansk man, som lotsade honom rätt. Från Migrationsverket fick han skjuts till Prästholmen. Där fanns det ingen säng till honom.
– Jag kunde inte sova alls, säger Safi.
En man från Irak följde med honom tillbaka till Migrationsverket dagen därpå.
– De sa att jag måste vänta på intervju. Jag blev arg och ledsen. Jag grät till och med.
Han bestämde sig för att åka tillbaka till Haparanda, men när han kom till HVB-hemmet klockan 21 sa personalen att han inte fick sova där. Han stannade över natten i en annan pojkes rum. Sedan åkte han tillbaka till Boden och där han träffade Ann-Kristin Rutqvist, som därefter haft kontakt med Migrationsverket och socialförvaltningen.
– Socialförvaltningen hänvisade till Migrationsverket och på Migrationsverket sa de att om Haparanda kommun vill så kan de skriva upp hans ålder. Däremot hade de gjort en annan bedömning av hans ålder. Myndigheterna jobbar emot varandra. Det var jobbigt att se Safi fara så illa som han gjorde.
En period vakade hon över honom dygnet runt för att hon befarade att han skulle ta sitt liv.
Det gick ett år. I januari 2017 fick Safi trots allt börja skolan och i mars ändrade sig plötsligt Haparanda kommun.
– Då familjehemsplacerade de honom hos mig, men det var väl för att han snart skulle fylla 18 år, säger Ann-Kristin Rutqvist.
Safi fick uppehållstillstånd i somras i samband med att han blev myndig och nu bor han som hyresgäst hos Ann-Kristin.
Norrbottens Media har sökt socialchefen i Haparanda, Marjo Koivumaa Hietanen, för en kommentar utan att lyckas nå henne.