"Lite galen måste man få vara"

Hon har bott lite varstans i vårt avlånga land. Men på äldre dagar var det dags att återvända till födelseorten Boden. 90-åringen Lilly Le Grand har aldrig kunnat sitta stilla och har fortfarande olika projekt på gång. - Lite galen måste man ju få vara, säger hon med ett skratt. Det är en pigg dam som öppnar dörren på söndagsförmiddagen när Kuriren kommer på besök. Sedan 2001 bor Lilly Le Grand på Björken i Boden. Hon suckar lite och säger att lägenheten egentligen är för liten, särskilt mycket av hennes grejer fick inte plats. Sedan undrar hon om Kurirens reporter verkligen ska behöva vara ute i det ruskiga novembervädret och på en söndag till och med. För några veckor sedan firade Lilly sin 90:e födelsedag. - Jag är uppväxt i byn Svalget utanför Boden. Men jag bodde i Södertälje under många och hade en frukt- och konfektyrbutik. Hon skrattar förtjust. Affärslivet har alltid lockat henne, hon har arbetat på konditori, i klädbutik och som kringresande konsulent för korsetter av märket Spirella. Hemma på gården i Svalget fanns det alltid en massa arbete att göra. Lilly Le Grand hade sex syskon, i dag är det bara hon och en bror som fortfarande finns i livet. - En vecka innan jag flyttade upp till Boden igen, dog min syster. Och det var ju henne jag hade tänkt ta hand om, säger Lilly och ser sorgsen ut. När hon som ung bestämde sig för att lämna Svalget och åka till en väninna i Södertälje, blev hennes far mycket ledsen. - Han ville inte att jag skulle åka, men jag lovade att komma hem så ofta jag kunde och det gjorde jag. Hon blev kvar i Södertälje i flera år. - Jag hoppade in lite här och där. Jag hade mycket tur, men också lite motgångar. Lite motvind ska man väl ha, annars blir man inte stark. Man måste kämpa också. Midja på modet Efter några år i Södertälje började Lilly Le Grands liv på resande fot. Hon läste en annons om att man sökte konsulenter för en ny slags korsetter, Spirella-korsetten. Med mjuka skenor och slimmande nylon kunde "alla" kvinnor få sina drömmars getingmidja. - Jag halkade in på kursen och trivdes jättebra. Sedan började jag resa omkring och utbilda försäljare. Jag började min bana i Osby, Skåne. Det var väldigt spännande, jag har alltid tyckt att det har varit roligt med folk. Det gällde att söka upp lämpliga försäljare och sålla ut dem. På den tiden fanns det ju telefonväxlar och jag brukade söka upp dem som satt i dessa telefonväxlar. De kände ofta mycket folk. Lilly Le Grands ögon glittrar okynnigt och hon säger i förtrolig ton: - Nu har ju midjan blivit på modet igen. Ja, kanske är det dags att damma av korsetten? Men för dagens praktiska kvinnor känns den väl nog så besvärlig att dra på sig? Besvärlig är den inte alls, menar Lilly Le Grand. Hon plockar fram ett exemplar av Spirella-korsetten, som hon sparat som minne. - Titta här, skenorna är alldeles mjuka. Men det är förstås ingen billig sak, det här. Korsett är jättebra, den ger mycket stöd. Efter viss övertalning poserar hon på bild och håller upp korsetten framför sig. Hon skrattar och tycker att det verkar alldeles tokigt. - Tänk att jag skulle få förevisa Spirellan igen, det trodde jag väl aldrig. Arbetet med att utbilda säljare förde Lilly från Skåne och ända upp till Kiruna. Under sina resor kom hon att trivas allra bäst tillsammans med smålänningar. - De påminner mycket om oss norrlänningar. De har samma stil på något vis, de är toppen. Frukt- och konfektyrbutik Lilly trivdes med resandet och fortsatte i fem-sex år. Sedan bestämde hon sig för att det fick vara nog. - Det var ju spännande att se varje ny plats. Men det var när jag satt i Kiruna jag började tänka att så här kan jag inte hålla på hela livet. Då åkte jag tillbaka till Södertälje och tog över en frukt- och konfektyrbutik. Lillys minne är det sannerligen inget fel på. Det enda som besvärar henne är att synen har blivit dålig. Det irriterar henne att hon inte längre kan sy, handarbeta eller se ordentligt på TV:n. - Tänk, jag som har gjort så mycket. Nu sitter jag här, blind och eländig. Jag kan inte ens sy i en knapp ordentligt, men jag brukar be en granne komma hit och trä i tråden i nålen åt mig. Sedan blir det som det blir. Det kliar i fingrarna, jag har ju alltid gjort allting själv. Hon visar en vit, skir spetssjal som hon virkat och konstaterar att den är alldeles moderiktig. Kläder och mode har alltid intresserat henne och hon har tyckt mycket om att sy sina egna kläder. Hon väljer att vara optimistisk. - Jag kan ju trösta mig med att jag har hunnit se nästan allt. Livet som butiksägarinna i Södertälje passade Lilly Le Grand alldeles perfekt. Men så mötte hon en man som sedermera blev hennes make, Harald Le Grand. Hon följde med honom till hans hemtrakter i Karlskoga. Efternamnet klingar franskt och mycket riktigt kom makens farfar till Sverige från Frankrike. - Harald och jag träffades via bekantas bekanta och jag åkte med honom till Karlskoga och stannade där. Det gick ju bra, det med. Vi reste mycket under vårt liv tillsammans, Harald hade två döttrar, den ena var flygvärdinna. Vi fick en del rabatt på flygresor och reste till USA och till Hawaii, två gånger! Skicklig pianist Hon berättar att maken älskade havet. - Han var gymnast, liten och spenslig. Han var som en fisk och gick alltid rätt ut i vågorna, säger hon och ler vid minnet. Musik hördes nästan alltid i deras hem, Harald var en skicklig pianist. Även Lilly har musikaliskt påbrå, hennes syster spelade fiol. - Jag klöste väl lite på fiolen själv också. Min far älskade när vi ungdomar samlades för att spela. Lilly och Harald hann med en hel del tillsammans under sitt 38 år långa äktenskap. Harald gick bort 1999 och det var då Lilly började fundera på att återvända till sina rötter och till Boden. Hon konstaterar att staden verkligen har förändrats, även om hon har varit på besök här många gånger genom åren. Från sin balkong ser hon ut över stora delar av centrala stan. - Boden är härligt, kylan på vintern har jag inga problem med. Den är jag uppväxt med. När jag kom tillbaka hit bodde jag först i en lägenhet på Smedjegatan, men det blev alltid så isigt och halt där omkring på vintern. Då skojade jag med min systerdotter om att jag ville flytta till Björken. Så blev det, men det är mycket jag saknar här. Sedan många år tillbaka är hon engagerad i Röda Korset. I Karlskoga var hon med och ordnade klädpaket till behövande barn. Oräkneliga är de små babyfiltar hon virkat. - När jag var nyinflyttad hit tänkte jag att jag måste komma mig ut och träffa lite människor. Jag såg att Röda Korset skulle hålla ett möte och begav mig dit. När mötet var slut skulle jag smita hem och se på TV. Men då var det några som följde efter mig. Lyckat 90-årskalas Hon skrattar gott. Sedan den dagen har hon varit med i nätverket Kvinnoboden inom Röda Korset. Hon är den äldsta medlemmen där och det var också från Kvinnoboden tipset kom om att skriva om Lilly. - De är för härliga, de där damerna. Riktiga klippor. Jag fastnade i klorna på dem och på den vägen är det. Oh, om du visste så härliga de är. Vi har så kul tillsammans, jag drar mig undan ibland men får vara med ändå. På frågan om Lilly känner sig som 90 år funderar hon en stund. - Ja, jag vet inte. Jag har ju inget att jämföra med, jag har ju aldrig varit 90 år förut. Så sant. 90-årsdagen dagen firades med lunch på restaurang Norrigården. - Min systerdotter är något utöver det vanliga, förstår du. Hon ordnade så att vi alla tillsammans kunde äta lunch på min födelsedag. Vi var över 20 personer i alla möjliga åldrar. Den minsta såg jag bara huvudet på vid bords

"Lite galen måste man få vara"

Efter ett liv som resande och butiksägare är 90-åriga Lilly Le Grand tillbaka i födelsestaden Boden.