Han har jobbat sedan 1990-talet och vad han känner till har det vid totalt tre tillfällen förekommit stölder från gravar.
– Det är sådant vi fått kännedom har inträffat, men det innebär inte att det är mindre ledsamt för dem som råkar ut för det. Det är ju inte något man tror att man ska behöva vara med om på en kyrkogård, säger Ingvar Öberg.
Han visste dock inte att Carina Andersson drabbats flera gånger.
– Man stjäl inte och absolut inte på en kyrkogård, säger han.
Det har med värdighet och respekt för de döda att göra.
– Och sunt förnuft, men just det här med respekt för gamla seder är ett bekymmer som vi ser på olika nivåer. Respekten på kyrkogården blir mindre och mindre.
Ingvar Öberg berättar att människor kör bil där, skoter på vintern, och rastar sina hundar.
– Vi sätter ut vattenkannor, men får ständigt fylla på både med kannor och handverktyg för att de försvinner. Det är inte bra att folk kommer hit och det inte finns saker de kan använda. Det är mindre känslomässigt än att komma till graven och finna ett någon kört över den med skoter eller besöka sin anhöriges grav samtidigt som någon kör en meter därifrån med sin bil. Det som drabbade Carina Andersson tar djupt och frågan är var gränsen för griftefrid går.
Han berättar att de precis före alla helgons helg förra året drabbades av skadegörelse i minneslunden där någon eller några hade slagit sönder ljusbäraren.
Samtidigt tillägger Ingvar Öberg att de jämfört med andra kyrkogårdar varit förskonade från de värsta dåden med i kullvräkta gravstenar och klotter.
– Det fråntår inte den känsla som Carina och andra känner när de drabbas av sådana här händelser, det är jättetragiskt. Respekten sjunker successivt lite grann hela tiden. Det är ett samhällsproblem.