Klockan är nio och det är frukost. Mats och Åsa Karlsson, som driver gården tillsammans med de två äldsta sönerna Kalle och Olle, har varit uppe sedan sex. Mjölkningen har då redan pågått en timme.
Tidigt på fredagsmorgonen den 6 april var situationen en helt annan. Taket på ladugården hade dukat under för snömassorna och tragedin var ett faktum. Kvar instängda fanns korna.
– Då kändes det rätt ruttet, säger Åsa Karlsson.
Först sa räddningstjänsten att de inte fick gå in, men Mats Karlsson berättar att de till slut bestämde sig för att göra något.
– Jag kröp omkring därinne och tog ut djuren. Räddningstjänsten var jätteduktig. Vi plockade nog ut 20-25 kor, som stod efter väggarna, men det krävde ju en del jobb. Taket hängde över oss, men det finns risker med allt.
Det var jättehärligt att få ut de levande djuren, säger Åsa Karlsson, men familjen förlorade ändå 50 kor. Hon kan de flesta korna vid namn. Mats berättar att det räcker med att de åker förbi en skylt med vägnummer så påminner de henne om kor på gården. Länsväg 356 som går förbi, den kon låg under taket som rasade.
Åsa Karlsson säger att de hade tänkt öka till drygt 300 kor och var på god väg.
– Men då var det någon annan som tyckte annorlunda. Någon högre makt om man tror på sånt, säger Mats.
Med kalvarna som fötts har de nu omkring 270 kor. Totalt ingår 600 djur i besättningen.
De har fortfarande inte kommit överens med försäkringsbolaget. Någon dialog kan man knappast tala om, enligt Mats Karlsson. När det gäller den förstörda delen av ladugården, förklarar han, att försäkringsbolaget bara motiverar oviljan att betala ut ersättning med att det var mycket snö trots att taket var skottat flera gånger.
– Det var den absolut sista snön som kom, tillägger Åsa Karlsson.
– Det finns mycket i livet som är orättvist, säger Mats Karlsson. Vi överklagar och de utreder. Så vi vet inte om det eventuellt skulle kunna bli något. De är ju inte snabba, men vi har inga möjligheter att vänta på dem. Det här måste upp.
Återuppbyggnaden inleddes i juli.
– Vi får ju göra allt själva. Men det är inte bara jobbet som ska göras. Räkningarna ska betalas och det har inte funnits några pengar att köpa några djur. Nu koncentrerar vi oss på det här så länge.
Deras djur var också försäkrade, men dem har de inte heller fått någon ersättning för.
– De hänvisar till något finstilt om att det måste finnas någon ersättningsbar skada i grunden, säger Mats Karlsson, som tycker det är konstigt eftersom de fått ersättning för sjuka kor som dött.
– Det är många kryphål, säger Åsa Karlsson.
Mats Karlsson har börjat fundera på att bli sitt eget försäkringsbolag och berättar att de lägger flera 100 000 kronor på premier varje år.
– Om de kan hitta en anledning att inte ersätta taket när det rasat in så kommer de hitta på en anledning även om det skulle brinna.
Åsa berättar, att när taket precis hade rasat tänkte hon ”nu är det slut”. Hon upplever dock, att den känslan ganska snabbt gick över.
– Men det finns ändå andra saker som kan påverka, som ekonomi, säger Mats Karlsson.
De väntar fortfarande på ersättning från Jordbruksverket. Han tror inte att bönder är skapta annorlunda än andra, men att deras kämpaglöd är starkt förknippad med att gården också är deras hem. Att ge upp är lika med att gå från allt.
– Att bygga upp en helt ny besättning är tungt, säger Åsa Karlsson.
– Det hade inte gått, säger Mats Karlsson.
Återuppbyggnaden av ladugården är nästan färdig. De har fått köpa byggmaterial till bra priser av Teko Bygg, Kalix Bygg och Plåt samt BoList. Det är 800 kvadratmeter, som nu har återställts. Mats Karlsson vet inte vad slutkostnaden blir, men bedömer att den kan landa på en miljon kronor.
– Det beror också på vad vi ska göra. Lysena som satt där en gång i tiden kostade ju 100 000 kronor, men nu får vi sätta upp lysrör istället. Man får ta det. Vi har fått upp taket och vi ska isoleras.
De fick även hjälp under saneringsarbetet. Dels av Sunderbyns Åkeri, dels av Lars Eriksson, vice ordförande i LRF:s regionstyrelse, Linnea Larsson, Norrmejerier, och Maria Lindström, gammal vän från Rasmyran, med flera vänner och kollegor.
– De tyckte inte vi skulle behöva lyfta ut våra döda kor själva, säger Åsa Karlsson.
Vad har det stödet betytt?– Det var jättebra att de var här. Det var ju så mycket runt i kring med försäkringsbolag och att ta ut djuren. De var guld värda, säger Åsa.
– Man orkar ju inte sådant här själv, säger Mats och berättar att vännerna även tog hand om kontakten med media.
Han förklarar, att det även betydde mycket att folk utifrån engagerade sig. Det startades en insamling på Facebook, som gav omkring 140 000 kronor.
– Varje år blir man anmäld när man kör gödsel för att det luktar och så ringer de från kommunen, utom i år, så man har ingen koll på vad folk egentligen tycker, säger han och Åsa fyller i:
– Men insamlingen visade ju att det ändå finns många som uppskattar mat och bönder.
– Det skulle ju inte se ut så här med åkrar och allt om det inte hade funnits bönder. Någonstans handlar det om både historia och framtid, säger Mats Karlsson.
Han berättar att han läst att vi i Sverige har så mycket av nånannanism och bedömer att den är farlig. Eftersom han tycker det är bra att jämföra med annat ställer han en retorisk fråga:
– Varför ska vi ha svensk press när vi har internet där vi kan få reda på allt? Det är samma med mat. När man lämnar ifrån sig uppdraget till någon annan förlorar vi kontrollen.
När Karlssons fick besök från länsstyrelsen frågade Mats tjänstemannen om hon visste hur många mjölkbönder det finns kvar i Norrbotten.
– Hon trodde 90-100, men det är bara 60.
Att Sverige inte har någon jordbruksminister tycker han talar sitt tydliga språk vad den svenska staten tycker om jordbruket i landet.
– När man talar om att man vill rädda bönderna så blir jag lite less, för man ska vilja ha produktionen. Det är den man ska rädda, för de flesta bönder är så driftiga att de skulle klara av att göra mycket annat.
Nu är hösten på intågande och sedan kommer vintern. Åsa säger att hon alltid kommer vara orolig för en snörik vinter.
– Vi kommer att prioritera att skotta taket, säger Mats.
– Det har högsta prioritet, avslutar Åsa.