I augusti 2012 kommer det ett meddelande på Facebook till 20-åriga Vatchareeya Bangsuan i Boden. Det är hennes ex-pojkvän Kristoffer Johansson, 22, som skriver efter att hon tagit kontakt:
”Jag vart ett monster mot dej. /…/ när vi var tsm var jag bara en jävla stor idiot mot dig och behandlade dig som skit. /…/ men jag vill bara säga förlåt för allt skit jag gjorde mot dig”.
Han ångrar att han gjorde slut trots att det har gått två år.
Hon förlåter honom men Kristoffer Johansson får höra att hon älskar en man som är gift.
Tio månader senare är hon död. Han ska komma att kallas styckmördaren.
– Det är obegripligt för jag har aldrig sett honom aggressiv eller sur. Han ställde alltid upp för sina kompisar och var snäll och harmlös. Vi förstår ingenting. Om det nu är han som har gjort det här, säger en kamrat, som känt honom i fem år.
Trygg barndom
Kristoffer Johansson växer upp med sina föräldrar och två bröder i Boden. Hans mamma jobbar inom sjukvården och pappan är civilanställd vid Försvarsmakten.
– Han fick en fin och bra uppväxt i ett tryggt villaområde. Han hade en bra relation med sina föräldrar, säger kamraten.
Som pojke lär han sig spela bastuba. I skolan är det slalom, friidrott och handboll som gäller. Under låg- och mellanstadiet tränar Kristoffer Johansson handboll två kvällar i veckan och har ofta matcher eller andra aktiviteter på helgerna.
Han blir medlem i Friluftsfrämjandet, scouterna och senare även i nykterhetsrörelsen IOGT och Ungdomens nykterhetsförbund. Han konfirmerar sig och blir engagerad i Svenska Kyrkans Unga.
Fram till sjunde klass fungerar det hyfsat med skolan, men sedan börjar problemen.
– Han höll sig mycket för sig själv och var svår att få kontakt med, säger en tidigare högstadiekompis på Sandenskolan i Boden.
Kristoffer Johansson kommer allt oftare klädd i militärkläder. Han upplevs som annorlunda och blir utfryst.
– En gång tog han med sig en gasmask till skolan, säger klasskompisen.
Militärfixerad
Vid den här tiden får Kristoffer Johansson en depression. Han utvecklar ett självskadebeteende och skär sig i armarna.
I åttan konstateras det att han har diagnoserna Aspberger och ADD. Han har svårt att koncentrera sig och förstå hur andra tänker och kan inte planera skolarbetet. Han får medicin och samtalsterapi och klarar av skolan med godkända betyg.
Han kommer in på barn- och fritidsprogrammet på Björknäsgymnasiet i Boden, byter efter några månader till det individuella programmet men hoppar av. Med föräldrarnas hjälp börjar han på Övertorneå folkhögskola, där han går tre terminer på en hantverkslinje specialanpassad för elever med Asperger.
Han blir allt mer fascinerad av det militära. Han tar med sig knivar till skolan, snickrar svärd och leker krig på rasterna. Lyssnar på techno och hårdrock.
– Han hade ett vapenintresse men det var mest lek för honom. Jag tyckte att han var en trevlig kille men han hade inga kompisar, säger en av hans tidigare lärare på Övertorneå folkhögskola.
Bedöms inte lämplig
22-åringen ansöker tre gånger om att få göra en grundläggande militärutbildning men nekas. Psykologen bedömer att han inte är lämplig på grund av hans diagnoser. I stället går han med i en klubb för soft airgun-lekar.
Under våren 2012 har han ett tre månader långt förhållande med en tjej i Råneå. Flickvännen beskriver honom som omtänksam och rolig.
– Vi hade en bra relation tycker jag. En gång har jag sett honom arg när det var bråk om mig, tror jag. Då slog han handen i en vägg så handen stukades, säger hon senare under rättegången. En uppgift som 22-åringen tillbakavisar.
En gång inträffar enligt henne något oväntat.
– Vi såg en film när han plötsligt lade armen runt min hals och drog till. Jag fick panik och svårt att andas och när jag började sprattla med armarna släppte han. Jag hade sagt till honom att jag skulle vilja veta hur det kändes att bli strypt i ett sexuellt sammanhang men det var inget vi hade kommit överens om, säger hon.
Inte heller detta stämmer enligt Kristoffer Johansson.
Han bor nu i en egen lägenhet med två rum och kök i Boden.
Via arbetsförmedlingen får han 2012 jobb som vaktmästare på Boden Arena men han passar inte tiderna och får sluta.
– Han var ganska tystlåten och försynt men omtyckt av kollegor. Han hade perioder då han var deprimerad och han var öppen med det. Jag tyckte att han var en schysst kille, säger en gammal arbetskamrat.
Ungefär vid den här tiden börjar Kristoffer Johansson och Vatchareeya Bangsuan umgås igen. De träffas, fikar och går på fester tillsammans.
22-åringen vill vara mer än vänner. Men hans kärlek är obesvarad. Samtidigt vet han att Vatchareeya Bangsuan är förälskad i en annan.
– Jag hade känslor för henne. Det var olycklig kärlek, skulle han erkänna senare.
Ingen som känner honom skulle för sin vildaste fantasi kunna ana att 22-åringen ska bli misstänkt för att kallblodigt ha huggit ihjäl Vatchareeya Bangsuan och sedan styckat och gömt hennes kropp.
Men klockan tickar.
Det är nu bara några månader kvar tills han ska gripas av polisen.
Försvinner mystiskt
Strax före klockan 16 på lördagen den 4 maj 2013 säger Vatchareeya Bangsuan hej då till sin mamma och lämnar deras lägenhet på Ugglegatan i Boden. Hon kommer aldrig att återvända.
Utanför porten väntar Kristoffer Johansson i sin ljusblå Hyundai Sonata.
När Vatchareeya Bangsuan åker hem till honom för att plugga har hon ingen aning om vad som väntar.
Strax efter klockan 17 försöker hon ringa 112 från hans lägenhet. Men i stället för att trycka på grön lur efter att hon slagit numret trycker hon på stjärna och kopplas inte fram.
Klockan 18.40 skickas ett sista sms från Vatchareeya Bangsuans mobiltelefon från hans hem till mannen hon älskar. Sedan hörs inget mer från henne.
Dagen därpå raderar 22-åringen alla hennes sms i sin mobiltelefon.
Tre dagar senare drar polisen igång ett stort sökpådrag efter den försvunna 20-åriga flickan. Även 22-åringen deltar i sökandet och ordnar egna skallgångskedjor.
Han berättar för sina vänner att han flera gånger försökt ringa till Vatchareeya Bangsuans telefon efter försvinnandet – något som inte visar sig stämma.
22-åringen håller sig nära spaningsledningen och flera poliser misstänker att han försöker tjuvlyssna på deras samtal.
Den 9 maj rapporterar han till polisen att han besökt ett ödehus vid Gammelängsberget utanför Boden. Han meddelar att huset är tomt och att man inte behöver söka där mer.
– Vi hade ofta lekt med soft airgun i närheten av det huset och tyckte redan då att det var läskigt. Han kände väl till området, säger en av Kristoffer Johanssons spelkompisar.
Elva dagar senare påträffas Vatchareeya Bangsuans båda ben i ödehuset.
Efter ytterligare två dagar hittas hennes överkropp 160 meter bort i skogen, dold mellan stenar och grenar. Den avklädda kroppen bär spår av våld mot huvudet och sårskador i hjärta och lunga. I ryggen är hon huggen nio gånger med ett vasst föremål. Händerna saknas.
”Vet att ni misstänker mig”
Samma dag ringer 22-åringen polisen. Han vill berätta att nästan alla i Boden känner till det gula ödehuset. Samtalet varar i en minut.
– Jag vet att ni misstänker mig, avslutar han.
Dagen därpå den 23 maj stormar tre civilklädda poliser med dragna vapen in och griper Kristoffer Johansson hemma hos föräldrarna i Boden. Dit har han flyttat för att undvika frågor från massmedia.
– De kom inspringande till vårt garage. Personerna var iklädda arbetskläder. Jag tänkte genast att det var någon som är ute efter honom. Polisen sa inte vilka de var utan bara skrek visa händerna. In kom en tatuerad man. Jag tänkte att det var en mördare, berättar 22-åringens pappa i förhör.
Kristoffer Johansson följer lugnt med ut.
– Vi konfronterade och informerade honom om vad som gällde. Han köpte det och satte sig i bilen, säger en polis.
En stor polisutredning drar igång och Boden skakas av de fasansfulla uppgifter som kommer fram.
I bagageutrymmet i 22-åringens bil hittas blod som kommer från Vatchareeya Bangsuan.
På hans arbetshandskar och en plastpåse i bilen finns också hennes blod, samt på tejp i hans lägenhet, som liknar tejp som hittas på hennes kropp. Hans DNA spåras i viss mån på ett av hennes ben.
Kristoffer Johansson nekar – men döms i Luleå tingsrätt den 22 januari 2014 till 14 års fängelse för mord.
Men fortfarande vet ingen var eller exakt när Vatchareeya Bangsuan dödades och något mordvapen har inte hittats.
Vännerna chockade
Bland de vidsträckta skogarna med övergivna militärbunkrar och lönngångar upp mot Gammelängsberget har sorgen satt sina spår.
Promenadstråket ligger begravt under en halvmeter snö.
Den blekgula träkåken med de blodröda fönsterluckorna står ordentligt tillbommad.
För första gången sedan i somras är en av Kristoffers Johanssons kamrater tillbaka vid ödehuset, som har blivit en symbol för ondskan. Kommunledningen har lovat att huset ska jämnas med marken.
– Polisen har kommit fram till att det är han. De säger att han ska ha kunnat döda av svartsjuka och ilska men han har inte varit sådan. Han har till och med blivit bedragen tidigare men blev då bara apatisk och mådde dåligt, säger kamraten.
”Hoppas att han är oskyldig”
Han har svårt att förstå att hans vän nu är dömd för styckmordet.
– Konstig har han alltid varit men inte en mördare. Djupt inom mig vill jag tro att det inte är han, jag hoppas att han är oskyldig. Det är ju min kompis. Samtidigt är det farligt att misstro polisen för då kan man ju inte lita på någon längre.
Ändå funderar han på hur det skulle bli om Kristoffer Johansson frias i hovrätten.
– Skulle allt bli som förr igen? Skulle jag och mina kompisar kunna skämta om det här i framtiden eller skulle jag alltid vara rädd för honom? Jag vet inte.
22-åringens kamrat har aldrig ställt honom mot väggen och frågat ut honom.
– Nej, det har jag inte. Det har inte känts rätt att göra det. Han skulle ändå ha nekat, så klart.
Med en suck slår han ut med armarna och drar ner mössan över öronen. Det är kallt och rått.
– Mordet har drabbat oss alla och hela Boden. Om det nu är han, om vi skulle kunna föreställa oss att jag accepterar att han är skyldig, så vet jag inte vad jag skulle göra. Jag skulle bli väldigt sårad. Jag skulle anklaga mig själv också för att jag inte gjorde något men hur skulle man ha kunnat veta sånt i förväg?
Men bevisen talar mot honom, säger kamraten.
– Det är mycket som tyder på att det är han och till slut kanske jag måste acceptera det. Förr eller senare måste man nog försöka acceptera att domen stämmer. Men det skulle kännas skrämmande. Kommer man att kunna lita på någon i framtiden? Det är så svårt att greppa att en av ens bästa vänner skulle ha tagit en annan människas liv och på det sättet. Det är obegripligt.
”Finns inte i min värld”
En annan av 22-åringens kamrater säger sig däremot vara helt övertygad om att polisen har tagit fel person.
– Att han skulle göra en sån här sak, det finns inte i min värld. Om något går dåligt för honom blir det extremt mycket värre än för en vanlig människa. När han blev ovän med en kompis orkade han inte ens gå till jobbet. Hur ska han ha kunnat mörda och stycka en människa?
Samtidigt är han väldigt kritisk till polisens arbete.
– Polisen har klantat sig ordentligt. De släppte spaningen på honom när han släckte lampan på kvällen. De har ju inte haft hundra procent koll på honom. Jag tycker inte heller bevisen håller helt och hållet, säger han.
– Det känns inte som att han blir rättvist dömd. Jag tror att någon planterade blodet i hans bagagelucka. Det finns någonting skumt här som inte har kommit fram.
Om det ändå skulle vara 22-åringen så säger kamraten att han borde ha fått ett mycket hårdare straff.
– Är det han så ska han dömas hårt, hårdare än vad lagen är i dag. Är det garanterat bevisat eller om han skulle erkänna, då skulle jag klippa vänskapen direkt. Jag skulle tänka att hans offer hade kunnat vara någon annan också. Självklart skulle jag må väldigt dåligt, att man kunde lita på en person och sen tappa allt.
Övertygad om att han är oskyldig
Kristoffers Johanssons föräldrar är övertygade om sonens oskuld.
– Jag vill ju veta sanningen också men för mig känns det som en omöjlighet att han skulle ha gjort det. Han har aldrig varit i slagsmål eller bråkat. Har det varit bråk har han ringt polisen. Han är den som ringer polisen och påkallar hjälp, säger pappan under rättegången.
En äldre person som har varit i 22-åringens närhet tror däremot att han är skyldig.
– Han har alltid varit väldigt speciell. Om det är någon jag har träffat som skulle kunna ta bort någon annan människa så är det han, för han var så vapenfixerad, säger personen.
Kristoffers Johanssons två kamrater är fortfarande chockade. De har tänkt mycket de senaste månaderna, men kan inte ge någon riktig förklaring, något riktigt svar på vad de tror om sin vän.
– Vi pratar om det jämt och det är klart att alla funderar om han är skyldig eller inte, säger en av dem.
– Det här med Vatchareeya Bangsuan ... Vi träffade ju henne också. Det är så sorgligt. Jag tycker synd om alla inblandade.