Hon är ingen traditionalist, utan har alltid frågat sig vad som är julens syfte.
– Jag är inte så förtjust i tomten. Jag tycker om en liten dos av jul, men är redan trött på julsånger, säger Rebecka Folkesten.
Hon tycker dock att julen behövs eftersom det är så mörkt här uppe. Den sprider ljus och väcker julstämning.
Hon känner ingen stress över konsumtionen, som hon tycker symboliserar coca-colatomten och den kommersialism som finns kring julen.
– Men julens syfte är att fira att Gud blev människa och kom med frälsning och befrielse till oss människor. Sedan är det också trevligt att samlas och vara tillsammans, andas ut och mysa mitt i mörkret.
Rebecka adopterades från Etiopien när hon var fyra år. Hon minns mycket känslor och lukter, men säger att hon under det senaste 1,5 året ändrat sin syn på adoption helt.
– Jag upplever att jag har blivit matad med ett narrativ, en förståelse av adoption som något oproblematiskt och positivt. Generellt sett i vårt samhälle har vi en bra syn på adoption. På 1960-talet i samband med Vietnamkriget hade man uppfattningen att ”nu ska vi hjälpa de barn som saknar föräldrar”. Från vänsterhåll blev det också ett slags antirastiskt, politiskt manifest. ”Nu tar vi hit barn som inte är vita". Det blir så konstigt.
Hon vet mycket lite om sin egen bakgrund.
– Man skyller på att de inte har samma registreringssystem, men man gjorde också väldigt lite för att söka efter släktingar till mig. Och jag kan ifrågasätta varför ett land som Sverige ska adoptera barn från länder som är korrupta.
Menar du att det finns en risk att man köper barn därifrån?– Nej, så skeptisk är jag inte, men det kan gå fel till. Samtidigt finns det människor som inte kan få barn och jag kan känna en oerhörd sorg för deras skull. Men vad lever vi i för samhälle där vi aldrig bearbetar barnlöshet? Vi pratar inte heller om adoption. Inte ens vi som är adopterade gör det. Det är ett känsligt ämne, säger Rebecka Folkesten.
Att bli bortadopterad är ett trauma, som skapar tomrum även om man har adoptivföräldrar som älskar en gränslöst.
– Man har betonat kärleken så mycket. ”Din mamma lämnade över dig i kärlek så du fick en kärleksfull familj”. Det blir jättekonstigt psykologiskt för ett barn, att kärlek är att bli övergiven.
Men hon tycker att Gud har vänt det till något positivt. Hon har fått en bra familj och en bra utbildning. Hon vill åka tillbaka till Etiopien för att ge tillbaka.
Rebecka Folkesten kom till Norrbotten direkt och hon är uppvuxen i Piteå där hon bodde tills hon flyttade hemifrån.
Det var inte självklart för henne att bli präst. Hennes mamma jobbade som predikant i EFS, så kyrkan har alltid varit närvarande. Däremot har hon under sin uppväxt tyckt mer eller mindre om kyrkan och gud.
– Sedan fick jag en personlig tro från barnatron till vuxentro kring 15-16 årsåldern. Då började jag ta min tro på allvar och var väldigt intresserad av bibeln. Jag läste den jättemycket och tyckte om att diskutera.
Hon läste på Johannelunds Teologiska Högskola i Uppsala. Där gick hon kandidatprogrammet och prästprogrammet parallellt.
– När vi läste vad det innebär att vara diakon, präst och biskop så skulle jag skriva ett PM där jag också skulle berätta om mig själv som präst.
Hon hade före det aldrig tänkt den tanken, men när hon skrev ned de raderna såddes ett frö.
– Det var ett kall jag brottades med fram och tillbaka, och som jag inte förrän prästvigningen kände var mitt uppdrag. Då kände jag mig väldigt trygg i det.
Rebecka Folkestens man Samuel Folkesten är präst i EFS i Älvsbyn där paret också bor. Under sitt adjunktsår blev Rebecka av biskopen placerad i Boden. Hon är anställd av Luleå stift och kommer under det närmsta året att tillbringa mer av sin arbetstid på Rörvikskyrkan i Boden.
De gifte sig i slutet av utbildningen och två månader därefter åkte de till Tanzania genom praktikantprogrammet i stiftet.
Personer mellan 20 och 30 år kan söka det. Ett av kraven för att få stipendiet är att man är på väg att utbilda sig till ett arbete inom kyrkan. Under ett halvår bodde och arbetade Rebecka och Samuel Folkesten i Konde stift, som är vänstift till Luleå stift.
– I församlingarna där vi var blev vi överösta med gåvor. Det blev en kulturkrock och kändes väldigt konstigt, eftersom vi inte hade gjort så mycket, tyckte vi.
Det var en nyttig erfarenhet för henne att befinna sig i ett land där hon inte kunde språket.
– Att resa handlar inte för mig om att ligga på en strand, utan om kulturmöten och att förstå andra kulturer, att möta människor och bygga relationer.
I Sverige är hon i en minoritet, som svart och kristen.
– Att få vara en del av majoriteten och att få vara på ett ställe där Gud är så naturlig i samhället var jätteskönt. Det kan jag sakna nu och ibland kan jag uppleva att det krockar. Jag är ändå kristen i mitt sätt att vara, inte så att jag är världsfrånvänd, men jag märker att folk som inte är så vana att prata om tro reagerar. Det kan jag tycka är lite synd i Sverige, att vi inte riktigt får uttrycka vår tro.
Under intervjun blir vi avbrutna flera gånger av den dagens gudstjänstbesökare, som vill stanna och prata en stund. Vuxna som barn, de flesta flyktingar.
– I Tanzania fick vi ofta höra att vi måste lära oss swahili, men om ingen sätter sig ned och lär mig då kommer jag inte att klara det. Vissa har verkligen förmågan att fånga upp språk, men det har inte jag, säger Rebecka Folkesten.
Så i bagaget hem fick hon med sig ett större tålamod och en vilja att hjälpa.
– Det tar tid att lära sig ett nytt språk, ett nytt samhälle och en ny kultur. Allt måste inte heller vara som jag vill, men kan vara svensk på olika sätt. Alla pratar om att man måste integreras in i samhället, men vad är integration? Det kan jag diskutera mycket. Ofta säger folk att de ska bli som oss. Så kommer det inte bli. Vi är olika, kommer från olika kulturer och har olika tankar. Då får det vara så.