Det är en sen kväll i maj.
Rykten går att kroppsdelar har hittats i ett ödehus.
Även Risto Siurumaa har hört. I 39 år har han nästan varje dag promenerat förbi det på Gammelängsberget.
Tills nu.
När Vatchareeya Bangsuan, 20, hittas efter 16 dagars letande förvandlas det populära promenadstråket till en brutal plats.
Några dagar senare grips den misstänkte styckmördaren och Boden skakas av det fasansfulla.
”Känns obehagligt”
Risto som bor någon kilometer bort slutar att promenera förbi huset och undviker att plocka bär i närheten.
– Det känns fortfarande obehagligt att bo så nära, säger han i dag.
– Håren reser sig, det är som i en skräckfilm när man tänker på vad som hänt där uppe. Herregud, hur kan en människa vara så grym att stycka en människa?
Det var i ödehuset som benen efter Vatchareeya hittades. I skogen 175 meter bort låg flera kroppsdelar – dolda mellan stenar och grenar.
Bland de vidsträckta skogarna med övergivna militärbunkrar och lönngångar upp mot Gammelängsberget har sorgen satt sina spår.
Promenadstråket ligger öde. Grusvägen kantas av döda löv. Det blåser kallt.
Numera undviker många området.
– Förut mötte jag ofta folk som joggade och var ute med hunden här. Det har minskat en hel del, säger Risto Siurumaa.
Samtidigt som rättegången förbereds mot den misstänkte mannen håller oron kvar sitt grepp om stadsdelen Erikslund intill Gammelängsberget.
Förstörd idyll
– Vi grannar sa när det hände att det här är vårt berg, vi ska gå hit ändå trots allt det hemska, men det blev inte så. Idyllen är förstörd, säger Lisbeth Larsson, 67.
Hon försöker att se framåt men det är svårt. Det beror mest på att man inte hittat alla kroppsdelar. Händerna saknas fortfarande.
– Jag har hela tiden de där händerna i huvudet när jag tänker på berget. Jag vill inte riskera att hitta dem. Därför har jag inte varit där sen allt hände. Kanske låter det dumt men varför ska jag gå dit när jag inte vill?
”Glömmer aldrig”
Hennes grannar håller med.
– Jag kan passera förbi huset med bil men promenera där, det gör jag inte längre, säger Gun Sundling, 69.
– Nej, det är för kusligt. Jag ryser i kroppen varje gång jag tänker på vad som hänt. Jag hoppas bara att de gripit rätt person, annars går ju styckmördaren fortfarande lös, säger Siv Åström, 63.
Ödehuset har blivit en symbol för ondskan. Nu står den blekgula träkåken med de blodröda fönsterluckorna ordentligt tillbommad.
När polisutredningen är klar har kommunledningen sagt att huset ska jämnas med marken.
– Jag tänker att allt kanske blir bättre då, men jag vet inte, säger Lisbeth Larsson.
– Glömmer, det gör vi aldrig. Minnena kommer alltid att finnas kvar.