Först insjuknade Inger Edman Nilsson i covid, dÀrefter hennes make Torsten Nilsson. Han Àr hjÀrtsjuk, har astma och problem med lungorna och tar dÀrför flera mediciner, bland annat blodförtunnande. NÀr hans feber passerat 39 grader rÄdgjorde Inger med 1177.
â Jag trodde han skulle bli bĂ€ttre av att fĂ„ komma till sjukhuset, men den hĂ€r gĂ„ngen blev han sĂ€mre, sĂ€ger Inger Edman Nilsson.
Hon berÀttar, att en av ambulanssjukvÄrdarna kom in i bostaden medan den andre stannade med bÄren utanför.
â Torsten halvlĂ„g i sĂ€ngen med rullatorn framför sig sĂ„ hon lyckades inte fĂ„ pĂ„ honom skorna. Jag provade ocksĂ„, men hon sa att han inte behövde skor.
Inger som sjÀv var sjuk och trött, ifrÄgasatte det.
â Jag frĂ„gade om hon förstod risken med att gĂ„ i strumplĂ€sten. Ett benbrott kan innebĂ€ra att vi fĂ„r sĂ€ga adjö till att leva tillsammans. Hon sa upprepade gĂ„nger Ă„t Torsten att han mĂ„ste gĂ„ och tvingade honom trots att han sa att han inte orkade.
AmbulanssjukvÄrdaren i korridoren tog in bÄren. HalvvÀgs in genom ytterdörren var Torsten sÄ trött att han ramlade över den.
â De spĂ€nde fast honom. Jag ville skicka med hans skor och en tröja sĂ„ att han inte skulle frysa, men fick inte det. Han fick bara ta med sig en pĂ„se med necessĂ€r, men ingen telefon. Jag stod dĂ€r helt hjĂ€lplös. Det kĂ€ndes som att skicka ivĂ€g ett djur pĂ„ slakt. Jag grĂ€t och undrade om detta var sista gĂ„ngen jag sĂ„g honom. Jag kĂ€nde skuld för att jag inte hade kunnat hjĂ€lpa till.
Inger poÀngterar, att de aldrig tidigare blivit bemötta pÄ ett sÄdant sÀtt av ambulanssjukvÄrden.
â Torsten har de senaste Ă„ren ofta behövt Ă„ka till sjukhuset med ambulans och ambulanskĂ„ren Ă€r underbar. De har alltid varit tvĂ„ och hjĂ€lpt varandra. SĂ„ det hĂ€r var nĂ„got nytt för mig. De visade ingen respekt vare sig för Torsten eller för mig. Han fick lĂ€mna sitt hem utan vĂ€rdighet. Man Ă€r en individ, som ska respekteras sĂ„ lĂ€nge man lever och andas och betalar skatt. Torsten har jobbat och hjĂ€lpt andra hela sitt liv. Det fĂ„r inte vara sĂ„ hĂ€r.
Hon upplever, att ambulanspersonalen visade en total brist pÄ empati och undrar om de överhuvudtaget kan förstÄ kÀnslan som hon upplevde nÀr de förde ivÀg Torsten.
Ingers dotter Äkte till Sunderby sjukhus med Torstens telefon, sÄ att de fick kontakt.
â DĂ„ fick jag veta att den kvinnliga ambulanssjukvĂ„rdaren Ă„terigen försökt jobba ensam pĂ„ akuten, men Torsten Ă€r en stor karl och dĂ€rför svĂ„r att hantera för en ensam person.
Han Àr 180 centimeter lÄng och vÀger 95 kilo. SjÀlv upplevde han, att det var lÄngt frÄn platsen han befann sig pÄ till bÄren.
â Hon ville att jag skulle lĂ€gga mig pĂ„ den, men jag orkade inte. Hon sa att jag skulle stĂ€lla mig pĂ„ knĂ€, men jag orkade inte det heller, utan föll baklĂ€nges frĂ„n bĂ„ren och hamnade som en skjuten gris pĂ„ backen. Jag trodde jag skulle dö. Jag lĂ„g pĂ„ golvet och orkade inte ens lyfta huvudet, dĂ„ Ă€r det dĂ„ligt, sĂ€ger Torsten.
Han vet inte om han svimmade, men plötsligt var det flera personer runt omkring honom, som lyfte upp honom.
Efter fem dygn pÄ sjukhuset kom han hem blÄslagen.
â LĂ€karen skriver att han behandlats för sĂ„r efter fall i hemmet, men det Ă€r inte sant. Vi kommer inte att vara tysta, sĂ€ger Inger, som reagerat mycket starkt pĂ„ kontakten med regionens hĂ€lso- och sjukvĂ„rd.
â Torsten har fĂ„tt sĂ„ fantastisk hjĂ€rtvĂ„rd tidigare, men den hĂ€r gĂ„ngen blev jag förtvivlat ledsen. Det var som att han inte var en mĂ€nniska. Hur har vi hamnat hĂ€r? En doktor ringde hem hit och redogjorde för Torstens situation. Han har fruktansvĂ€rt ont i ryggen och det bubblar sĂ„ mycket nĂ€r han andas. Jag misstĂ€nker, att han kan ha brutna revben och doktorn sa att det kan vara sĂ„, men att de inte vet eftersom de inte gjort nĂ„gon skiktröntgen.
Inger förstÄr inte varför de inte gjorde det innan maken skickades hem och Àr orolig. Jag sitter nÀra Torsten och han Àr mÀrkbart tungandad, men vill inte att Inger ska ringa 1177 eftersom risken dÄ Àr att de vill kalla pÄ ambulans igen.
â Hans skrĂ€ck Ă€r att hamna pĂ„ akuten igen. Fast det blir nog Ă€ndĂ„ en ambulansfĂ€rd till, sĂ€ger Inger.
Hon avser, att anmÀla det som hÀnde hennes man, eftersom hon anser att hÀlso- och sjukvÄrden inte har sett till Torstens bÀsta och tycker, att regionen borde göra en egen Lex Maria-anmÀlan till Inspektionen för vÄrd och omsorg.
Robin Holmgren, enhetschef pÄ ambulansen i Boden och LuleÄ, lÀmnar följande kommentar:
â Jag beklagar patientens och nĂ€rstĂ„endes upplevelse av omhĂ€ndertagandet. Inom ambulanssjukvĂ„rden jobbar vi stĂ€ndigt med att bli bĂ€ttre, och har ett system för att förbĂ€ttra och kvalitetssĂ€kra omhĂ€ndertagandet. DĂ€rför Ă€r jag tacksam om patient och anhöriga kontaktar patientnĂ€mnden, sĂ„ att vi kan utreda detta och svara patienten pĂ„ ett uttömmande och bra sĂ€tt.