Tobias Lindblom berättar om när det de övat för händer. Campen besköts en dag för ett år sedan med artillerigranater och attackerades av terrorister som utlöste sina självmordsvästar.
– Vi gjorde det vi är bra på.
Han ser utmärkelsen Årets ledarskapsinsats som ett pris för en laginsats, som han tog emot i rollen som lagledare.
Insatsen leds av FN och Sverige bidrar med ett underrättelseförband. På plats i Mali får det olika uppdrag att ta reda på det aktuella läget. Information om personer, byar och befolkningsgrupper sammanställs sedan i en rapport, som utgör underlag för beslut om eventuella insatser.
Tobias Lindblom åkte dit 2017 med Mali 07 och kom hem förra sommaren. Han var där 6,5 månader. Han var stabschef tillika ställföreträdande chef för det svenska förbandet.
I Boden arbetar han på planeringssektionen vid I 19.
Han berättar att de var förlagda på supercampen utanför Timbukto, som tillhör sektor väst. Först byggdes den svenska campen med egna murar och in- och utfarter.
– Före det fanns ingenting där. Då var det bara öken. Sedan kom den övriga campen där det finns ett 20-tal olika nationaliteter som bor och verkar där. Vi är en liten del av den.
Lördagen den 14 april 2018 attackeras campen. Det är en koordinerad och komplex terrorattack av självmordsbombare.
– Vi har fått ned ny personal och vi övar dem i att omhänderta skadade, som gått på en mina utanför campen. Sedan är det lunch och därefter går några av oss till gymtältet. Det finns inga fasta byggnader, utan bara tält.
Larmet som varnar för indirekt eld går. Campen beskjuts med artillerigranater.
– Då kastar vi oss ned i tältet, stannar kvar tills larmet upphör och springer för att ta skydd till bunkrarna vi har, säger Tobias Lindblom.
De hade tidigare varit attacker, men granaterna hade då slagit ned längre bort utanför campen. Nu smäller det inne i campen och de känner tryckvågorna.
– När det blir tyst springer vi, men då går larmet igen och vi kastar oss ned i sanden. Nu känns smällarna ännu tydligare.
Väl inne i bunkern kontaktar han stridsledningscentralen i ett skyddsrum. Det är där ordrarna ges ut.
– Jag får en första inblick och vi har inte blivit träffade, men vet inget om skadade eller döda, säger Tobias Lindblom.
De beskjuts flera gånger och han uppskattar att det kanske pågick en kvart, men berättar att det kändes mycket längre.
Under den här händelsen har han trätt in som ställföreträdande chef. Han och en kollega bestämmer sig för att ta sig några hundra meter till stridsledningscentralen.
– Det är där man ska vara som chef och vi tokspringer dit med ganska hög puls. Där är det febril aktivitet i ett organiserat kaos.
Tobias Lindblom får en rapport om vad som har hänt av chefen där, det lilla han vet.
– Det har dånat in 15-20 granater, men vi har i det läget inte koll på all personal.
De är närvarande omkring 250 personer i den svenska styrkan.
– Vi måste räkna in alla. Och när något sådant här händer höjs beredskapen och vi bemannar stridsställningarna. Folk är också beredda att åka ut om det behövs.
Omkring klockan 16.20 känner de av en rejäl smäll, men larmet hade inte gått så det var ingen indirekt eld och Tobias Lindblom blir därför lite förbryllad över vad det är som sker.
En bit utanför campen finns en vägspärr som bemannas av personal från Burkina faso. En vit bil märkt UN kör fram. Personalen har blå hjälmar.
– Det är ju FN, men det är det inte, utan en av de islamistiska grupperna, terrorister. Där sprängs den första bilen av en självmordsbombare. En Burkina fasosoldat dör när han kör upp sitt fordon och ställer sig i vägen för att de inte ska kunna fortsätta att köra in. Han gör en jätteinsats.
Det blir ingenting kvar av vägspärren och en likadan bil bakom lyckas ta sig förbi och fram till ena hörnan av campen.
– Där gör terrorister avsittning. De har självmordsvästar plus att bilen är laddad med sprängmedel. På den sidan finns en fransk del, som har en egen operation. De är inte under FN-flagg. De bor inte inne på campen, men nyttjar vår vägg och har byggt en egen del, förklarar Tobias Lindblom.
– En av självmordsbombarna spränger bilen och hela långsidan på fransmännens del raseras. Infartens stålgrindar flyger iväg och terroristerna springer in. De blir nedkämpade ganska snabbt av fransmännen. Då understödjer vi dem initialt för att de har ett antal skadade, som vi vårdar.
Tobias Lindblom är tvungen att tala med sjukvårdarna att lämna sin skyddsbunker för att kunna ta hand om de skadade i en helt oskyddad miljö samtidigt som det pågår skottlossning runt omkring dem och det fortfarande finns ett indirekt eldhot.
– De får fundera och bestämmer sedan vilka som ska gå ut. Då är det viktigt att jag som chef syns där.
Vissa personer är efter attacken obenägna att lämna bunkern, vilket är fullt naturligt påpekar Tobias Lindblom, och berättar att några stycken väljer därför att sova där dagarna därefter.
Den aktuella dagen har han fortfarande omkring klockan 16 inte full koll på sin personal. Inräkningen fortsätter och de har börjat rapportera hem till Högkvarteret. Han hör att det skjuts ganska mycket i övrigt.
– Det är ganska febril aktivitet, men det lunkar som på.
Han besöker och pratar med sin personal, både den militära och den civila. Där fanns också anställda från lokalbefolkning.
– Det handlar om att vara fysiskt närvarande och observant. Pratar man med någon som befinner sig i ett 50 grader varmt tält där det knappt går att andas så går det inte att utröna hur hen mår över kommunikationsradio.
Det skapar trygghet att han är synlig. Den civila personalen blir sittande i skyddsbunkrarar i flera timmar. De får gå ut för att kissa och be.
– För dem är det kaotiskt och det är verkligen viktigt att ta ett snack med dem. Vi lägger mycket tid på dem.
Fortfarande står en UN-märkt vit bil kvar vid den bortsprängd vägspärren.
– Det är en ganska stor lastbil. Beslut fattas att den ska beskjutas. Vi ser det via våra kameror, hur den börjar brinna och sedan kommer en sådan jävulsk smäll. Det var den stora laddningen. Även om vi befinner oss 800-900 meter bort så gungar hela containern med stridsledningscentral till. Folk ramlar omkull. De som stått utanför hade ramlat omkull av tryckvågen.
Vid den tidpunkten har Tobias Lindblom fått koll på all personal. Alla är oskadda, det är mindre skador på grund av fall och att man sprungit utan skor, men inga stridsskador.
Den svenska styrkan lyder inte under sektorchefen, men när campen attackeras får han använda den till försvar.
– Vi fick ganska många uppgifter, säger Lindblom.
Han vill hjälpa till, men han är samtidigt tvungen att bedöma riskerna och tar svåra etiska och moraliska beslut.
– Det är trots allt svenska liv.
Eftersom de har tillgång till annan teknik än de andra länderna, bland annat tillgång till utrustning för mörkerseende, bestämmer förbandet att en pluton på kvällen ska åka ut från campen och överta posteringen från Burkina faso.
– Vi spärrar av området och tar åt oss lite mer mark. Fortfarande är det lite skottlossning från andra nationer vid sidan om oss. Vi kommunicerar ganska mycket för att de inte skulle skjuta på oss.
När det blir morgonen åker svenskarna ut för att klargöra platsen. Det vill säga städa upp ammunitionsrester.
– Det är ju människor som ligger där med självmordsvästar på sig.
De använder sig av robotar eller manskap med ammunitionsröjningsdräkt. Det som inte går att få bort sprängs på plats.
De säkrar även bevis. De samlar in plåtar från bilar och kroppsdelar för att kunna använda till utredning.
Därefter är det viktigt för Tobias Lindblom att personalen så fort som möjligt ska komma in i veckoprogrammet för att komma in i rutinerna igen.
De påbörjar också bearbetningen av det som hänt efter fastställda rutiner. De har också en checklista för kontroll både sitt eget psykiska mående, men även kamratens.
– Om någon avviker från sina rutiner kan det vara tecken på att något hänt med dem. Så det lägger vi ned ganska mycket tid på.
De har en speciell sittning med den civila personalen.
Själv funderar han en hel del efteråt på vad som hade hänt om svenskar blivit dödade och skadade. De har övat på att ta hand om döda kamrater. På campen finns en kylcontainer som med viss regelbundenhet startas för att testa att den går.
– Den är lite otäckt när den står och brummar.
Eftersom flygplatsbyggnaden intill campen är totalförstörd så råder det stor osäkerhet om de som är hemma på besök och de som ska hem på tisdagen efteråt attacken kan flygas dit och därifrån.
– Det är strul. Man lever ju för det. Jag hade inte tagit det bra om jag fått veta att jag inte hade fått åka, säger Tobias Lindblom.
Men planet kom och flög hem igen.
Det som hände i Mali har inte förändrat hans syn på livet, döden och yrket.
– Jag vet inte om den hade förändrats om vi varit tvungna att skicka hem döda.
Däremot fick det honom att reflektera efteråt och i stunden när attacken pågick fick det honom att fundera på vad han gjorde där. Han har ju tre barn.
– Det gör man när man ligger där på golvet och det smäller och dånar. Som chef tänker man på personalen.
Det är väldigt tyst om Mali-insatsen. Det skrevs inte heller många rader om den attack hans förband upplevde. Han har själv reflekterat över varför det är så och tror det har att göra med att det ligger långt bort.
– Man tar sig inte dit. Det är världens ände på riktigt. Jag tror också att vi blivit avtrubbade.
Det här att det är så tyst, gör det det svårare att komma hem?
– Ja, lite grann. Man vill ha lite erkänsla för den insats man gjort, men inte många känner till att det här har hänt.
Mali klassas som FN:s farligaste insats i världen. Lindblom berättar att om man skickar tio bilar från Bamako till Timbukto så kommer inte alla fram.
– Några kommer att försvinna längs vägen. I början hade vi 20 dagar med korv och makaroner. Mat är viktigt, men man får ta det som finns. För att vi ska äta måste någon ta dit maten och allt som ska dit kostar även i människoliv.
Enligt Tobias Lindblom är Mali den näst dödligaste FN-missionen någonsin, men tillägger att förlusterna främst drabbar andra förband.