Vivian var bara fyra år, men minnet finns kvar. Hon hade lämnats till ett barnhem i Malmberget.
Paketen, som hennes pappa trots allt skickade ibland, fick hon aldrig se. Föreståndarinnan tog gåvorna som kom till barnen och skickade paketen till finska krigsbarn. När saknaden efter föräldrarna blev för svår och barnen grät, låstes de in i ett förrådsutrymme och fick sömnmedel. Vivian skulle lämnas till ytterligare ett barnhem och flera fosterfamiljer innan hon hunnit fylla fem.
Vivian föddes 1939. Pappa Hjalmar Gustavsson var murare till yrket. Han lämnade Vivians mamma ensam med henne och hennes åtta år äldre syster, Clary, för att ta arbete i Hälsingland. Då var mamma Ingeborg redan svårt sjuk i tuberkulos. Hon hamnade så småningom på sanatoriet i Sandträsk och familjen flyttade till ett hus som pappan hyrde av bonden Arvid Nilsson i Buddbyn, utanför Boden.
Fem barn
När Ingeborg dog av sin sjukdom var hon bara 36 år gammal. Hon hade hunnit föda fem barn, varav två hade dött som små. En syster hade tidigt lämnats bort för adoption. Kvar hos den alkoholiserade och ofta våldsamme pappan blev Vivian och Clary.
- Pappa var periodare. "Världens snällaste när han var nykter", som det brukar heta. När jag inte åt upp maten brukade han ta tag i nackhåret och dunka min panna mot bordet.
Arvid Nilssons dotter vistades ofta på hemgården. Hon såg den lilla flickan driva omkring, ensam, övergiven och med sönderbitna naglar. Hon ordnade så att Vivian adopterades av ett par i Rågraven. Så snart Vivian såg bussen som adoptivmamman Linnea kom med för att hämta henne, sprang hon, viftandes med armarna och ropade: Mamma, mamma.
- Jag kom till rena, rama idyllen.
Svårt märkt
Men Vivian var svårt märkt av sina upplevelser. Hon plågades av mardrömmar och var livrädd för att bli övergiven. Hon gjorde allt för att vara till lags, hemma, i skolan och senare i vuxenlivet. Hon förstår inte varför barnavårdsnämnden inte ingrep. Hon fanns ju redan i deras papper, sedan placeringarna på barnhemmen och i fosterhemmen.
Hon blev vuxen, skaffade arbete och träffade sin äldste sons pappa. De var förlovade och Vivian var gravid med Lars när hennes fästman tragiskt omkom i en bilolycka. Via släktingar hamnade hon och sonen i Skåne, där hon flyttade in till Nils Svensson, som hade blivit ensam med tre barn.
Hon skulle hjälpa honom med hushållet, men kärlek uppstod och hon blev kvar. Tillsammans fick de dottern Helena. De hann vara gifta i 43 år innan Nils dog. En tid efter det mötte hon kärleken igen, i Benneth, som hon gifte sig med för ganska precis två år sedan.
I dag ska hon delta i upprättelseceremonin i Stockholm. En ny klänning har inhandlats speciellt för tillfället. Själva upprättelsen är viktig. Men någon ekonomisk ersättning är hon inte intresserad av. Hon konstaterar att hon ju ändå blev adopterad och fick det bra. Vivian säger att hon alltid har levt med förhoppningen att livet bara kan bli bättre. På frågan om det går att bli en lycklig och hel människa efter det hon upplevt kommer svaret direkt:
- Aldrig. Men det går stundtals att acceptera det som skett. Bitter är jag inte, inte längre.