Norrbottens Medias läsare har under ett drygt års tid fått följa Eloise Fredriksson från det att hon bestämt sig för att mönstra till muck.
Läs mer: Högvild för försvaret
Läs mer: Mönstringen klar - gör lumpen som artillerisoldat
Läs mer: Eloise ser fram emot tufft soldatprov
Eloise Fredriksson har gjort lumpen på andra pluton vid A9 i Boden. Hon tycker att det har fungerat jättebra att vara tjej i Försvarsmakten
– De behandlar oss lika. Det är jättehärligt. På pjäs är vi fyra tjejer och 30 killar. På plutonen är vi sju tjejer av 45.
Den största skillnaden är när de är ute i fält och behöver kissa. Då är det lättare för killarna.
– Det gäller att välja sina tillfällen rätt.
Det finns något som heter Utvecklingsgrupp kvinnor på A 9. Det är ett nätverka för kvinnliga officerare. Det tycker Eloise Fredriksson är väldigt bra för då får alla tjejer träffas.
– Man träffas tre gånger per år. Det är lite annorlunda för rekryterna, men vi har fått vara med på vissa av mötena. Då får man veta lite tips och trix.
Som att inte dricka kaffe precis före avmarsch.
Ibland har det dock märkts att majoriteten av dem är killar och det har kunnat flyga ut mindre lämpliga saker ur munnen, så machokulturen finns enligt Eloise Fredriksson.
Hur hanterar ni tjejer det?– Bland annat är det sådant som vi har kunnat prata om på mötena och då brukar vi även tala om hur vi hanterar det.
Har du fått säga ifrån någon gång?– Ja, det har jag när det har gått lite för långt och då brukar de lyssna. Vi är ett jättebra gäng, så de lyssnar och tar till sig. Jag har inte varit med om att någon sagt emot. Våra befäl gör också ett jättebra jobb. De tar upp och diskuterar saken.
Northern Wind är hittills den största militärövningen Eloise Fredriksson varit med på. Den var internationell och det deltog 10 000 man. Hon tycker att det var lite annorlunda.
– Det var inte vi som höll i det, utan I 19, så våra befäl kunde inte sätta ut en fiende som anföll oss så vi fick öva på det. Det innebar att fienden kunde komma när som helst. Men i och med att vi var så långa bak hade vi i princip ingen kontakt alls med fienden.
Var det skönt eller lite tråkigt?– Tråkigt, tyckte jag. Det hade varit roligare med lite action.
Under övningen inträffade en mycket allvarlig olycka och en hemvärnssoldat förolyckades.
– I och med den händelsen tänkte man verkligen på att det här är ett högriskyrke. Man inser allvaret. Man tänker också framför allt på sina nära och kära. För min del som hade pappa ute på övningen så var han den första jag tänkte på. Det var obehagligt, säger Eloise Fredriksson.
När hon fick veta att det var en dödsolycka så kände hon att hon måste få tag i honom för att höra att han var okey. För i den stunden visste hon inte vem som hade omkommit.
– Han var den första jag ringde. Det var skönt när han svarade även om chansen var väldigt liten att det var han som hade drabbats så visste jag ju inte.
När det händer något sådant här säger Eloise Fredriksson att döden kommer närmare och blir mer närvarande.
Lärde det dig något om dig själv?– Ja, att risken finns. Man blir mer medveten om den när det är så nära. Det som hände var mycket tråkig och det är så sjukt att det kan hända något sådant här.
Hemvärnssoldaten tillhörde en spaningsgrupp som grupperat i en dunge. Just den lilla dungen tog även en stridsfordonsbesättning sikte på. Ett stridsfordon 90 körde över det tält där hemvärnssoldaten låg och sov natten den 25 mars.
Eloise Fredriksson tänkte mycket på soldatens anhöriga, men också väldigt mycket på förare.
– Det måste vara väldigt svårt för honom.
Själv utbildas hon till förare på Archer, som är mycket större än stridsfordon 90.
– Skillnaden är att de åker mer i skogen. Vi åker för det mesta på vägar och sedan åker vi in i skogen ibland. Jag har inte kört ett stridsfordon, men jag har förstått att vi ser bättre från våra pjäser. Det känns tryggt.
Får du respekt för den uppgift du utbildas för?– Absolut. Archer är stor och när man backar kan det stå någon bakom, men det finns både backspegel och backkamera. Annars hade det varit läskigt att backa.
Samtidigt tycker hon det är kul att köra Archer, som är ett självgående eldrörsartillerisystem. Systemet är en uppgradering av Haubits 77.
– Riktigt mäktigt faktiskt.
Efter Northern Wind var det enbart skyddsvaktsutbildning kvar före utryckning. Eloise Fredriksson hade klarat fälttestet, vilket hon tycker var skönt. Testet består av två kilometers löpning med full stridsutrustning.
– Det var väldigt jobbigt. Det är skönt att ha gjort det. När man springer med kängor och AK 5 så gör det ganska stor skillnad jämfört med att springa som vanligt.
Hon gillar att utmana sig själv.
– Det tycker jag är jättekul. Det är en av anledningarna till att jag gillar försvaret.
För en vecka sedan hade de AGU, Aldrig Ge Upp.
– Jag hade oturen att vara sjuk. Det var jättetråkigt för jag hade verkligen sett fram emot det. Jag var med på slutet och fullt ut på marschen hem. Det var bra det jag fick vara med på.
Efter muck är Eloise Fredriksson anställd som soldat på pjäskompaniet vid artilleriregementet. Hon fullföljer därmed sin plan att först innan hon går vidare och utbildar sig till befäl prova på soldatlivet. Hon känner ett visst vemod att skiljas från de andra värnpliktiga som hon kamperat ihop med nästan ett år.
Fredagen den 17 maj ryckte hon ut tillsammans med 136 kamrater.
– Muck var slutmålet, så det är himla härligt att mucka och veta att man klarat det. Men att samtidigt tappa kontakten med flera känns tråkigt.
Hon tror att hon kommer behålla kontakten med vissa av sina kamrater, framför allt archerförarna. Totalt är de nio förare. Några har som hon sökt jobb som soldat på A 9, så de kommer bli kollegor. Eloise Fredriksson börjar på måndag.