Författaren Milena Michiko Flašar har själv beskrivit sin bok som en berättelse om möten och vänskap. Flašar, född 1980, bor i Wien och skriver på tyska. Hon har en japansk mor och en österrikisk far.
I bokens ordförklaringar finner man att hikikomori i Japan menar personer som vägrar lämna sina hem och undviker kontakt med andra, även med den egna familjen. De kan isolera sig i åratal och man tror att den viktigaste orsaken är den höga press att anpassa sig, som råder i skolan och samhället. Hundratusentals ungdomar i Japan är drabbade.
Bokens huvudperson och berättare, den 20-årige Tokiobon Taguchi Hiro, har levt som en hikikomori i två år. Han talar inte längre med någon. Men så småningom lyckas han i alla fall förmå sig att lämna föräldrarnas lägenhet och promenera till en park, där han sitter ensam om dagarna på en bänk.
Han lägger märke till en man som kommer till parken varje dag och äter lunch. Mannen verkar vara i 60-årsåldern, och är prydligt klädd i kostym, skjorta och slips. Han ser ut som en ”salaryman”, en kontorsanställd. Hiro tänker på honom som”Slipsen” och känner så småningom en sorts samhörighet med honom:
”Han fanns där, hade tagit plats inom mig, hade blivit en person, om vilken jag kunde säga: Jag känner igen honom.”
En dag bryter Hiro sin tvååriga tystnad och presenterar sig för Slipsen, och så småningom börjar de tala med varandra, först trevande och fåordigt, men efter hand berättar de mer och mer om sig själva. Det visar sig att de båda två har hamnat utanför det ”normala” samhället. Hiro ser sig som en hoptryckt människa, en beskrivning som också kan gälla Öhara Tetsu, som är Slipsens riktiga namn.
De kan spegla sig i varandra, de talar om sin skam, sina svek, sina tillkortakommanden. ”Vi är ofria allihop”, säger Tetsu. ”Men det friar oss inte från ansvar”, tillägger han. Deras vänskap växer, Tetsu har hittat en son och Hiro en far.
Hur berättelsen slutar vill jag inte avslöja, det unnar jag läsaren att själv ta reda på och fundera över. De korta kapitlen är skrivna på ett enkelt och renodlat språk med mycken undertext. Det är en varm och tänkvärd bok och den har en god sensmoral. Vänskap kan läka sår och få den som skadskjutits av livet att få nytt hopp och förstå att det ändå lönar sig att leva.
”Jag kallade honom Slipsen” är en riktig liten pärla i bokfloden. Den har uppmärksammats både i hemlandet och i Tyskland och England.