Men Luleå-förlaget Black Island Books ger nu ut den kurdiska poeten Bejan Maturs storslagna diktsamling ”Det sista berget” på svenska.
Samtidigt ger förlaget ut Maturs dikter på kurdiska. Detta är lovvärt, eftersom det kurdiska språket är förbjudet att användas offentligt i Turkiet.
Förläggaren Peo Rask fick idén till utgivningen när han träffade Matur i Istanbul för ett par år sedan.
Bejan Matur föddes 1968 i en kurdisk familj i sydöstra Turkiet. Hon debuterade 1996 och har hittills gett ut ett tiotal böcker, de flesta diktsamlingar. Flera av hennes verk har översatts till engelska, franska och tyska.
Vad kan då en poet som skildrar människor i bergsbyarna långt borta i Turkiet förmedla till svenska läsare? Skillnaderna vad gäller kultur och språk är avsevärda, och sammanhang, som Matur räknar med att en kurdisk läsare är bekant med, kan ligga utanför för vår begreppsvärld.
Men ”det som är botten i dig är botten också i andra”, skriver Gunnar Ekelöf i en ofta citerad dikt. Matur diktar om människors skoningslöst hårda villkor, som under alla tider råder i världen.
Jag är tydligen en klagosångerska.
När mörkret faller
bortom bergen –
vem helst jag nämner tittar på mig med sorg.
Om detta är en klagosång
har gråten ännu inte börjat.
Det anatoliska bergslandskapets vilda skönhet, dess grymhet, dess otillgänglighet dubbelexponeras med själsliga tillstånd. Matur målar samtidigt yttre och inre landskap i sina dikter, och denna teknik gör dikterna allmänmänskliga. Vi känner igen oss även om vi aldrig besökt poetens hemtrakter.
De lila bergens skugga
och glömska.
Det är inte mer än så.
Suset från dalar
och mitt värkande hjärta.
Dessa sorgedikter om våld och mördande har sin grund i kurdernas öde, ett folk utan land, ett folk som inte får använda sitt språk. Matur gör inte några inlägg i dagens politiska frågor utan hon vidgar perspektiven. Hon skriver om människans sorg över hemlösheten i tillvaron.
Boken innehåller också några dikter från Maturs diktsamling ”Ödets hav”, som hämtar stoff från en av vår tids stora tragedier, flyktingarna som drunknar i Medelhavet.
De drunknade gör en omvänd ”mirac” i dessa dikter. ”Mirac” = Muhammeds himmelsfärd från Jerusalem. Döden framstår som en befrielse och kanske möter de drunknade Gud. Det är smärtsamt vackra, nästan outhärdliga dikter.
Ett barn simmar.
Med födelsens instinkt
cawlar ett barn
mot mamman.
I detta hav
är mamman gud.