Jag menar, vad tillför egentligen en berättelse om en mormor som dödar människor med tummen. Morden sker på vissa etiska grundvalar. Det vill säga, dem hon dödar är närmast uteslutande onda och elaka – de som förslavar barn i den globala textilindustrin och de som ger kvinnor piskrapp offentligt. Men i början av denna mordkavalkad, som återberättas som en godnattsaga för barnbarnen hemma i Stockholm, sker dödandet med mindre urskillning. Det verkar räcka med att förarga mormorn på ett eller annat sätt, om det så bara sker på grund av att offret är förbi av sorg för den man mormor tidigare mördat eftersom han var stroppig och full av sig själv.
Ja, hela berättelsen andas lättsinne. Är du ond ska du straffas, kanske inte alltid med döden. Det visar sig nämligen att om tumnageln är för kort blir mormors offer "bara" medvetslösa. Mördare är förvisso alltid någons barn, ibland förälder eller mor/farförälder, en gullig rultig tant i illustratören Per Dybvigs tolkning, men att framställa dödande med detta självklara och stundom nonchalanta tilltal väcker vid berättelsens slut bara en frågeställning; Varför gavs denna bok ut?