Allt handlar inte ens om kronor, men välfärdssystemet skapar ändå situationer som inte är anpassade för hur åldersstrukturen och arbetsmarknaden ser ut i Sverige 2020. Och hur skapar vi acceptans, om vi faktiskt måste backa?

Låt mig ta ett konkret exempel: Inget parti skulle till exempel gå till val med att säga ”vi behöver faktiskt försämra villkoren för föräldraledigheten i Sverige. För om vi inte gör det, ja då får vi inte ihop till personal under sommaren, som ska ta hand om en åldrande och sjuk befolkning”.

September och arbetslivet i Sverige har börjat falla på plats efter semestern. Åtminstone ur arbetsgivarperspektiv var det med en lättnadens suck som normalläget landade. Sommaren är ansträngd med personal som har lagstadgad semester, ofta förlängd med föräldralediga dagar, som sparats och kan nyttjas fram tills barnen blir 12 år. Semesterdagarna är begränsade och ibland styrda i perioder, men ingen arbetsgivare kan däremot neka föräldraledighet. Det innebär att gedigna personalpussel ska läggas inom till exempel vården. Och pusslet lär inte bli lättare framöver, med en åldrande befolkning och skriande personalbrist. Ponera att försäkringskassans regler blev striktare: Att man faktiskt inte fick ta ut föräldralediga dagar i samband med sommarsemester. Det skulle inskränka de möjligheter och rättigheter barnfamiljer har idag. Det skulle samtidigt lätta på trycket på arbetsplatserna och för personalen som jobbar. Men hur populära blir politiker som vill försämra villkor för barnfamiljer?

Artikelbild

Jag är precis hemkommen från en på ett personligt plan omvälvande släktresa till USA. Där träffade jag tidigare okänd släkt. En av de yngre ättlingarna till min mormorsmor Emma (som emigrerade 1907) har precis fått en baby. Tre månaders betald föräldraledighet är vad familjen har med sin telning. Präglad som jag är av vårt svenska välfärdssystem är det svårt att fatta hur de överhuvudtaget får ihop det. Det känns som om det borde uppstått föräldrauppror, men icke.

En del av våra utvandrare från Sverige gjorde sig en förmögenhet. Min gissning är dock att de flesta ättlingarna till invandrarna från våra trakter idag lever ett liv ganska likt det stora flertalets i Sverige. Fast de äter sötare frukostflingor, dricker blaskigare kaffe, kollar noga vad arbetsgivaren har för sjukförsäkringsplan när de tar ett nytt jobb och sparar pengar till barnens högskoleutbildningar. De har anpassat sitt liv efter ett annat samhällssystem – och då pratar jag inte om Trumps maktperiod utan om något som byggts upp under århundraden.

Jag säger inte att vi ska närma oss USA:s system eller förkorta vår föräldra­ledighet i Sverige. Jag säger däremot att vi måste inse att samhället förändras och att vi inte kan ta alla delar av välfärden för givet. Vi lever med en åldersstruktur och en brist på personal inom många branscher, som skapar ett Sverige vi helt enkelt inte haft förut. Långa sommarledigheter med en kombination av semester och föräldradagar är ett exempel på en välfärdsaspekt som inte fungerar bra i dagens läge – samtidigt ett exempel på något som inte är det allra viktigaste i den svenska välfärden. Inte om jag skulle prioritera. Men det är inte jag som bestämmer.

Det är det som är politik; att ta besluten om vad det är som är viktigast i samhället i varje era. Det behövs inspel från oss alla. Inte bara om vad vi ska satsa på. Utan även om vad vi måste prioritera bort.