Han möter oss barfota. Regeln i Hans Chrunaks liv lyder inga stumpor mellan maj och oktober. Och det är en avklädd före detta förbundskapten och klubbdirektör som uppenbarar sig. Det egna måendet har haft en riktig dipp vintern som varit. I slutet av april tog han de sist tabletterna i en krävande cellgiftsbehandling av tjocktarmscancer.

– Jag slogs ut totalt av dem. Förlorade hud på händer och fötter, var tvungen på toa 12 gånger per dag och mäktade bara gå de få stegen ned till hamnen och tillbaka med hundarna.

15 veckors behandling. Detta av en cancer som helt opererades bort i november ifjol, inte hade spridit sig men ändå krävde cellgifter fram till april för att på alla vis försöka hindra den att dyka upp igen.

Artikelbild

| ”Man blir brutalt älskad så fort man kommer hem” säger Hans Chrunak om hundarna Trippa och Kompis, två kärleksfulla flatcoated retrivers som följer hans och frun Tittis steg i livet. I bakgrunden Chrunkas hus i Kallax.

– Men då kan jag säga, att fastän det var en kamp var det betydligt kämpigare att vara den som stod bredvid för tre år sedan när min fru Titti fick sin cancer. Och den hon har är dessutom obotlig. Jag har varit oerhört orolig av att se hennes kamp och gjort allt för att försöka tyda hennes signaler och tolka tecken på vad hon kan behöva. Det är svårare än att vara mitt i skiten själv kan jag känna.

Runt hans handled hänger ett armband med orden Fuck cancer på.

– Jo men så är det ju. Man blir förbannad när man ser hur många den drabbar. Men man måste mentalt ställa in sig på att ta dag för dag. Det går inte göra annat med cancer. De fyraårsplaner jag levt med inom sportens värld är bara att glömma.

Sportens värld ja, den arena vi vant oss vid att se och höra honom i. Han har förutom att vara förbundskapten för simlandslaget 1991 till 2000, klubbdirektör för Luleå hockey 2005-2007 även hörts vid en radda simtävlingar som SVT:s expertkommentator. Men hade hans far fått bestämma hade det blivit en ekonom av honom.

Artikelbild

| Han blev årets idrottledare i Sverige 2001 och fick TTs idrottsledarpris året innan. Detta efter att ha varit förbundskapten i simlandslaget under nio år då de tog hem hela 183 mästerskapsmedaljer.

– Jag började läsa till civilekonom i Lund. Men se det såg jag ju redan efter fyra veckor att det aldrig skulle gå. Så jag hoppade av men höll mig kvar i universitetsvärlden ett par år. Läste pedagogik och psykologi. Det fick jag ju nytta av sedan. Men jag hade ingen aning om vad jag ville jobba med.

Han visste dock tidigt att han älskade idrott. Det hade även hans föräldrar gjort. Hans mor Gertrude var gammal truppgymnast och pappan Hansi hade spelat fotboll och boxats. De lät deras enda barn Hans testa en massa sporter och han blev bra i många, men aldrig i simning. Däremot var det i simningens värld han kom att spendera de flesta av sina ungdomsår, sommarlov och lediga tid hemma i uppväxtens Landskrona.

Artikelbild

| Han som vanligtvis går 15 000 steg per dag kom knappt ut ur huset när behandlingen med cellgifter var som värst. ”Senast jag var så skör och utelämna var väl som nyfödd gissar jag”.

– Hade det inte varit för att alla mina kompisar höll på med simning hade jag aldrig hittat någon tjusning i det. Simma blev jag aldrig bra på, men gemenskapen var fenomenal. Det var, som nu, tjejer och killar som tränade tillsammans. På helt lika villkor.

Det var på Kallbadhuset, det som låg på pålar intill hamnen ett stenkast från Slottsgatan där Chrunaks bodde, som hans bild av sportens värld kom att formas. Att den är så mycket mer än bara tävlandet. Att den är sammanhållning, glädje, gemenskap. Det där har han burit med sig och värnat om i alla lag han jobbat med sedan dess.

Artikelbild

| Han har blivit en del av Norrbotten sedan flytten hit upp via jobb som klubbdirektör för Luleå hockey. ”Jag och Titta trivs så fruktansvärt bra. Och nu har vi barn och barnbarn och allt här uppe. Så vi blir tveklöst kvar, berättar han under en tur ut på ängarna med hundarna.

Första jobbet var på som huvudtränare för Landskronas simsällskap, 1973.

– Jag hoppade av studierna i psykologi och blev allt från huvudtränare, kanslist, busschaufför, postbud, ja du fattar. Men det var en heltidstjänst och den första av sitt slag i svenska simsammanhang. Så jag var glad.

Artikelbild

Det var däremot inte hans far som spydigt kallade honom simlärare medan Hans kontrade med att han faktiskt var simtränare.

– Det var inte förrän vid OS 1980 som han slutade gnälla, då han insåg att jag tjänade mer på det jag gjorde än vad han som elektriker fick i lön.

Artikelbild

Sedan dess har det rullat på med jobb. Väldigt mycket jobb. Så mycket att han 2012 var tvungen sätta stopp och lugna ner sig.

– Jag jobbade i Täby simsällskap då. Pendlade här uppifrån, för här har Titti och jag trivts så ofantligt bra sedan jag började jobba för Luleå hockey 2005 så vi blev kvar och kommer fortsätta vara kvar. Men då, 2012, satt jag på kontoret i Täby och liksom kände förlamningen i ansiktet komma.

Artikelbild

Det blev iltransport i ambulans och ett konstaterande att han fått en tia, en hjärnblödning.

– Jag hade ingen som helst koll på sånt. Frågade läkaren om det var bättre med en elva än en tia och så vidare.

Artikelbild

Men väl på avdelningen där han blev inlagd kom insikten att han var tvungen dra ner.

– Jag hade ju klarat mig rätt bra med tanke på alla andra jag såg där som bara låg som grönsaker. Det var i april det där och jag meddelade att jag skulle jobba året ut men sedan fick det vara slut.

64 år gammal gick han så i pension det nyåret. Spotlighten släcktes, telefonerna slutade ringa, mejlen uteblev. Det enda uppdrag han hade var som SVT:s expertkommentator.

– Men det var ju liksom inte nog. Jag satt här hemma i säkert tre-fyra månader och kände mig fullständigt paralyserad. Helt tom. Skulle tro det var som för idrottsstjärnor när de lägger av. Det blir bara ett enda stort hål.

Men han tog sig ut ur hålet, upp ur gropen. Tillsammans med före detta elitsimmerskan och även hon luleåbo, Anna-Karin Lindqvist, tjatade han till sig en plats i Luleå simsällskap. Det var inga hurrarop eller glädjeyttringar direkt från klubbens sida sett enligt Chrunak.

– Nej du. De var svårflirtade. Höll på sitt. Men vi tog oss in och nu är ungdomarna där de jag fokuserar på vad gäller simningen.

Han tränar dem sex av veckans sju dagar. Så, vidare mycket pensionär är han ändå inte.

– Jag är van att vara igång. Går 15 000 steg per dag och vill liksom hålla mig levande.

Men när då cancern slog till ifjol, hur kände du då?

– Jag hade haft det på känn. Kistan hade varit dålig länge men under julen 2016 brände det till extra mycket när jag tog julsnapsen.

28 december sökte han hjälp på Bergnäsets hälsocentral. Ett par veckor senare ringde läkaren därifrån upp honom.

– Jag minns det så tydligt. Det var en fredagsmorgon, kvart över åtta. Hon ringde och meddelade helt kort att jag hade cancer. Sedan la hon i princip på. Jag hade ingen aning om vad nästa steg var.

Sedan blev det tyst från vården. Hans Chrunak hörde ingenting under hela januari, februari eller mars.

– Är det något vården borde gå kurs i är det kommunikation. Hur kan man lämna någon med ett sådant meddelande och sedan bara vara tyst? Jag fick själv ringa upp till Sunderby sjukhus och försöka trycka på i april. Men se de hade inga tider. De hänvisade mig till Kalix.

I Kalix fick han efter månaders väntan tid för magnetröntgen. En röntgen som klargjorde vilken sorts cancer det var och att operation skulle utföras.

– Sedan gick det tio dar så hade de gått in med fem titthål i magen, opererat bort 23 centimeter av tjocktarmen och konstaterat att den inte spridit sig. Det var den 20 november. Då hade jag väntat sedan 28 december året innan. Det är ju inte rimligt. Sjukvården här uppe känns rent för djävlig.

Hur ser prognosen ut?

– Den ser väl ganska bra ut. Men vad vet jag? Det är ju återbesök först ett år efter operation, så jag får väl se i november hur det ser ut.

Har tankar på döden dykt upp?

– Ja, men de har funnits där länge. Jag har egentligen varit rädd för att dö sedan jag var ung. Jag förlorade flera vänner redan innan vi hunnit fylla 30. Och jag vet jag tänkte redan då att jag var rädd för att dö mitt i allt och missa hela livet. Men nu känner jag som tur är inte så. Jag vill förstås leva länge till, jag menar man har ju barnbarn och allting. Men hade det här hänt mig när jag var 32 hade det varit värre.

Finns det något du drömmer om att göra?

– Nej, det är ju det som är så skönt. Titti och jag har rest en massa, överallt. Vi är helt färdiga med det. Nu är vi nöjda med livet här, önskar oss ingenstans. Det är en jäkla skön känsla.