Flera dansare från föreningen har gått vidare till den professionella scenen. För andra blir det ett fritidsintresse som består genom hela livet.
– Jag tror att vi lägger en bra plattform för allting. Vi har alltifrån gräsrotsverksamhet till professionella dansare hos oss, säger verksamhetsledaren Marica Sandström Lindh.
Det började med portugisen Ruben Marks, som arbetade som gymnastiklärare i Kalix, och fick idén att starta en balettverksamhet i Luleå – Luleå balett- och dansinstitut.
Ett par år senare, 1969, bildades Luleå rytmik & balettförening som en stödförening till Ruben Marks dansinstitut.
På 1970-talet kom nya danslärare tog över. Ruben Marks bor numera i Portugal, men följer föreningen på distans.
Marica Sandström Lindh har en diger samling med tidningsurklipp och annan dokumentation över föreningens historia. En viktig milstolpe var när de fick sina lokaler. Den 12 april 1984 rapporterar en av lokaltidningarna om hur Ulla Vanhaniemi, vice ordförande i byggnadsnämnden, har lagt fram förslaget om att dansföreningen ska få flytta in i ett av hamnmagasinen – och föreningen jublar.
Ett annat stort steg var när de började ha den årliga danssagan i Pontushallen, sedermera Luleå energi arena, 1993. Cirka 500 barn deltar i danssagan varje år och i publiken finns 2 000 skolbarn och 1 300 föräldrar och anhöriga.
– Vi tyckte att barnen själva skulle få se föreställningen också och inte bara sitta bakom scenen när andra grupper dansade. Det blev möjligt då, berättar dansläraren Annica Lomgren.
Annica Lomgren har hon jobbat 25 år som danslärare i föreningen och ansvarade länge för barndansen.
– Jag har alltid brunnit för barnen och dansen, säger hon.
Hon tycker att det är viktigt för barn att få utforska sitt eget rörelsespråk och den konstnärliga sidan av sig själva.
– Dans är ju bra på så många olika sätt. Det handlar om att få utveckla sin motorik, att ingå i ett socialt sammanhang, träffa andra, ta hänsyn och att lägga grund för en egen inre estetisk känsla – det ska inte bara handla om att klistra på steg, utan om ett eget uttryck.
Att 96 procent av föreningens medlemmar är flickor och kvinnor vägrar de se som ett misslyckande.
– Det är klart, Luleå är en stålstad med stark dominans av hockey. Men vi tror att det finns en ökad öppenhet och att många tänker att även pojkar ska få chansen att prova dans, säger Marica Sandström Lindh.
Johanna Palo, 24 år, är en av föreningens yngre anställda. Skälet att hon vill jobba som danslärare är solklart:
– Att få se alla elever utvecklas, dela med mig av det som jag har i dansen och göra deras vardag lite bättre.
Hon tror att dans är en bra idrott, antingen som den enda eller som komplement till andra idrotter, för att öka smidigheten – och att få ägna sig åt något som inte innehåller några tävlingsmoment.
– Att få komma ifrån det här med att på fredag är det match, tänk om de toppar laget och jag inte får spela och istället tänka att jag går på en klass och får ha kul en timma. Det är inte så mycket prestation utan mer glädje.
Men att det saknas tävlingsmoment innebär inte att det är någon lätt sport, poängterar de.
– Det är svinjobbigt att dansa. Du ska ha all teknik på plats och konditionen och styrkan. Och ändå ska det se lätt ut, säger Marica Sandström Lindh.
Den 23 mars blir det stort kalas hos Dansmagasinet och målet för framtiden är klart utstakat:
– Att ständigt utvecklas och hänga med i olika dansstilar, även internationellt. Vi ska ligga i framkant, säger Marica Sandström Lindh.