“Ja, det blir väl en resa med familjen.”
Jo tack, vi har förstått att det är det obligatoriska svaret när man skrapat fram några miljoner i direktsänd tv.
Det verkar inte spela någon roll vad som händer och sker, hur mycket eller lite pengar man vinner - man ska bara iväg på den där resan. Med familjen.
Själv har jag redan bestämt mig för vad jag skulle säga.
Jag skulle dra till med klassikern “Hälften ska jag lägga på vin, kvinnor och sång och resten ska jag slösa bort” .
Det funkar ju på alla summor, även när det blir den minsta möjliga.
Och det blir det ju tyvärr rätt ofta. Det är då det stora hyckleriskådespelet drar i gång och då börjar jag må illa framför tv:n.
Jag mår inte direkt dåligt över att de skrapade fram minsta möjliga vinst, jag mår dåligt över att de måste sitta där och låtsas vara nöjda ändå.
Det är ett hyckleri. Alla ser att det är ett hyckleri så säg som det är i stället.
Ni är besvikna så in i h-vete. Programledaren också. Tänk vad befriande det hade varit om vinnaren verkligen visat sin besvikelse, vispat bort lotten från bordet, begravt ansiktet i händerna och utbrustit “FAAA-AAN”. Kanske rent av börjat gråta och hulkande förklarar för programledaren att “Nu-uh bliiiir det ju i, i, ingen Porche!”.
Visst hade det kittlat lite mer än det som sker i dag?
“Ja, det blir väl en resa med familjen”.
Men visst, minsta summan är ju en mille eller så och det är väl rätt bra det ändå. Inte 30 miljoner, men ändå, rätt bra. Det hade man ju kunnat tänka sig.
Känner jag glädje med vinnarna? Unnar jag dem det? Tja, om det är någon som VERKLIGEN är i behov av pengar. Vi talar ensamstående sjubarnsmamma med dödlig sjukdom eller hemlöse mannen som samlat burkar i 30 år och herregud, nu väntar VINTERN! Den nivån.
Annars?
Aldrig.
Inte. En. Chans.
Då är jag bara fruktansvärt avundsjuk. Jajjamen, större människa än så är inte jag.
Det är ju i grunden något stört med att man helt plötsligt kan vinna så mycket pengar. Det upplägget bråkar med våra hjärnor och gör inte nödvändigtvis världen och människorna som lever i den bättre.
Ofta har vinnarna fått lotten av en släkting eller en vän. Då mår jag lite extra dåligt.
Tänk, fasansfulla tanke, om man ger bort en trisslott lite slentrianmässigt till någon man egentligen inte har några större kopplingar till. En bekant i periferin.
Pallar man med att se det nya huset, den nya bilen, de korta arbetsdagarna, de ständigt återkommande resorna till Miami, sportbilen, båten?
Den lotten höll ju jag i handen. Och jag tänkte ju faktiskt skrapa den själv. Visst tänkte jag skrapa den själv?
Nä, det är för rått.
Jag pallar i alla fall inte att se det så därför har jag slutat ge lotter till folk. Och om jag skulle göra det så är det med förbehållet “Vinner du så delar vi”. Det vill jag gärna ha skriftligt på.
Men det känns ganska avlägset nu.
Luleå har haft två vinster på kort tid och chansen att få skrapa är ju snudd på obefintlig redan från början så bor du i Luleå så är det bara lägga ner trissinköpen nu och ett par år framöver. Hur stor är sannolikheten att vi får ett nytt tv-skrap inom den närmaste tiden?
Men om någon skulle ha den fantastiska lyckan att få skrapa fram miljonerna så överraska mig med dina planer för vinstpengarna.
Kör du något i den här stilen så lovar jag att jag unnar dig varje krona:
“Ja du, Tilde. Vad ska jag göra för pengarna?, Jo, så här vá. I kväll ska jag bränna en mille kring Stureplan, i morgon ska jag beställa en Ferrari och i övermorgon så drar jag till Vegas och lägger resterande på svart. Och du ska med, Tilde. Förresten, vi kan väl gifta oss där?”
Chansen är inte stor men man vet ju aldrig.
Plötsligt händer det.