– Jag vill att språket ska säga något, att bilderna ska säga något, att berättelsen om Tornedalen och den arbetande människan kommer fram och inte försvinner, säger hon.

Romanen startar 1895 och fortsätter med fragmentariska nedslag från olika år och årtionden ända fram till nutid.

– Jag bestämde ganska snart att jag kunde skapa ett flöde på det sättet. Jag ville göra min roman tunn så att den liknar livet, för livet är hela tiden pågående och hela tiden avbrutet, säger hon tankfullt.

På så vis blir varje kapitel en egen liten berättelse och den röda tråden är platsen och släkten.

– Boken speglar min släkt, men också det språkliga och kulturella förtrycket och det som skedde i rasbiologins spår – de sårigheter som mina släktingar försiktigt har antytt. Hur människor måste hantera förlust, sorg och ovisshet i spåren av de idéer som regerade, och hur de ändå väljer att leva vidare i kärlek – till platsen och till varandra.

Hon är född 1962 i Norrbotten och bodde sina allra första år i Muodoslompolo men tillbringade mycket tid hos sin släkt i Saivomuotka – även sedan hon och familjen hade flyttat till Stockholm, där hon började skolan.

– Vi flyttade runt mellan olika Stockholmsförorter, men Saivo var som hemma, där var vi alltid på skolloven på somrarna och jularna, berättar hon.

Alla berättelser i boken har verklighetsbakgrund.

– Min morbror Erik Raattamaa var en duktig berättare och det var även min mamma. Sedan har jag läst mycket sparade dokument som jag har gått igenom, alltifrån sjukhuskvitton och tidningsurklipp till nedtecknade berättelser.

Det finns flera starka historier i boken, inte minst om fattigdomen som rådde. I ett särskilt gripande kapitel förs hennes mormor Mariana till sjukhus med barnsängsfeber. Hon är säker på att hon ska mista det nyfödda barnet, precis som hon gjorde med lille Östen. Men när hon kommer tillbaka två veckor senare lever barnet och hon lyckas börja amma barnet.

I ett annat kapitel tvingas hon ge bort sin ekorrskinnsjacka till skollärarinnan för att få låna pengar så att hennes man och son ska få med sig en bit fläsk när de ska åka i väg på arbete."

Numera bor Pia Mariana Raattamaa Visén i Hälsingland och veckopendlar till Stockholms universitet där hon arbetar som lektor i språkdidaktik.

– Jag känner en jättestor tacksamhet att jag har fått ge ut boken, att jag har fått den läst och recenserad. Jag ska fortsätta skriva och hoppas kunna ge ut fler böcker i framtiden.