Nyligen skrev författaren och kulturskribenten Therese Bohman ett försvarstal till den duktiga flickan. Hon hade helt enkelt tröttnat på att begreppet används som nedvärderande. Jag förstår vad hon menar. Jag skulle till och med kunna sträcka mig ännu längre och säga att duktig flicka-begreppet i dag används som ett rent skällsord och ett slags skyll-dig-själv som kletas fast på kvinnor som har slitit för hårt, för länge och slutligen gått in i väggen. Åtminstone är det så det brukar heta i livstilsmagasinen och i reportagen som skildrar hårt arbetande kvinnor som till slut har fått nog och inte orkar längre.
Jag tycker det är dags att sluta gnälla på alla duktiga. Istället borde vi väl alla ta oss en funderare över vad det är som gör att kraven på flickor och kvinnor i både skola, arbetsliv och familjeliv är så höga. Har ni hört talas om duktiga pojkar? Nej, inte jag heller. Beror det på att de helt enkelt inte existerar? Knappast. Det är klart att det finns duktiga pojkar och duktiga män. De som är mitt i karriären, tränar knattelaget i fotboll och brygger lite ekologiskt öl i garaget när barnen har somnat. Den stora skillnaden är att män aldrig råkar ut för att få stämpeln duktig pojke i pannan som om det vore en diagnos på en sjukdom. Jag har aldrig läst ett enda livsstilsreportage om en man som har tvingats dra i nödbromsen och där analysen av vad som gick fel landar i att han var en så kallad duktig pojke som bara ville vara alla till lags. Nej, här talas det ofta i klartext om vad det faktiskt handlar om, att kraven var alltför höga och att ingen kunde leva upp till dem.
Visst kan vi ha för höga krav på oss själva och jag tvivlar inte en sekund på att vi är fler kvinnor än män som blir lidande av det. Men vi väljer inte att bli duktiga flickor, vi är tvungna till det. Ta det där med familjebildning, till exempel. Samhällets krav är att du helst ska skaffa dig en utbildning och en yrkeskarriär och sedan föda ett par barn. Vägen ut till arbetsliv och egen försörjning är onekligen längre i dag än den var på 1970-talet och därmed är det ju knappast förvånande att genomsnittsåldern för förstföderskor är 29,5 år och i storstäderna ännu högre. Det tar tid att utbilda sig, jobba och skrapa ihop en kontantinsats till en bostadsrätt. Och precis när vi trodde att vi räknat ut hur vi skulle göra så kommer larmrapporterna som säger att kvinnor väntar alldeles för länge med att skaffa barn. Äggen kan ju torka ihop. Det blir också vårt eget fel, ännu ett misstag av den duktiga flickan som försökte göra allt i rätt ordning. Köp inte den bilden.
Det är inte vår duktighet som är problemet, utan det icke jämställda samhälle som vi fortfarande lever i. Låt ingen kalla din duktighet för ett misslyckande. Och lova att du blir ännu duktigare på att inte ta skiten själv när det går åt skogen.