Jenny Baldemar, 36, Kiruna:

”Dansen har jag haft med mig sen jag var jätteliten. Jag har alltid tyckt mycket om musik och rytmer men första gången jag dansade för en lärare var när jag var 17 år och åkte på ett dansläger. Det var min kusin som sa: “Kom igen Jenny, nu gör vi det här” och jag brukade inte säga nej när någon ville hitta på något kul. Före det var jag inte säker på min förmåga, men när jag kom in i ett sammanhang där alla var likasinnade, kände jag att jag var normal med sånt jag alltid hade gjort hemma själv. Jag hittade en gemenskap.

Innan danslägret hade jag bara dansat hemma framför spegeln. Det har alltid varit något utloppsmässigt för mig med att röra mig och samtidigt se min egen spegelbild. Att se hur det ser ut när jag uttrycker mig och då bli påverkad av spegelbilden, av det inre som kommer ut. Det är som att jag ger tid till att lyssna på mig själv genom det visuella, det har en terapeutisk effekt.

Artikelbild

Jag har märkt, när jag undervisat i dans, att många i början värderar skalet i spegeln när de kliver in i danssalen. Själv har jag tränat bort det. För mig är det däremot jobbigt om någon skulle sitta i rummet och titta på när jag tar fram min dans. För att få tag i och fokusera på mitt inre, min lust och inspiration behöver jag undvika all form av dömande och distraktion. Det är oftast när jag är ensam i rummet som jag känner mig mest fri. Med hjälp av kameran kan jag dock ”ta in publiken”. Betraktaren är först och främst jag själv och jag agerar filter för när det är läge för familj, vänner eller kirunabor som jag inte vet om följer mig på sociala medier att få se mig och mitt inre genom dansen.”