Hösten 2014 slöt David Väyrynen en pakt med vännen Pär Isling Poromaa, känd från Umeå/Malmberget-bandet Väärt. Inom tolv månader skulle Väyrynen ha färdigställt ett manuskript till en diktsamling – eller betala 3 000 kronor.

– Från min sida var det ett ganska dåligt vad, eftersom jag bara hade att förlora. Men å andra sidan så, eftersom jag blev klar med manuset, så hade jag också allt att vinna, säger David Väyrynen.

Den 30 november 2015, då vadet gick ut, existerade det: Manuset som skulle bli ”Marken”. Några månader senare började David Väyrynen fundera på vilka förlag han kunde tänka sig.

– Texten i sig har ett väldigt självständigt patos och är ganska Stockholmshatande emellanåt. Därför skulle det kännas som ett svek mot boken att skicka den till nåt av de större förlagen i södra Sverige. Det är inte så att jag aldrig kan tänka mig att skicka ett manus till Norstedts, men det kändes viktigt att just den här boken skulle till ett norrländskt förlag, där de som drev det tänkte och resonerade som jag.

Lägligt nog hade Väyrynen varit i kontakt med Teg publishing, som visat intresse för att ge ut hans dikter. I diskussion med förlaget bestämde han sig för att försöka bygga ut ”Marken” till mer av ett allkonstverk – och då det nu ges ut är det som både bok och tillhörande ep. Musik och högläsning präglar också hans offentliga framträdanden.

– Jag tycker det är viktigt att jobba med poesi bredare än bara i text. Anders och Jonas [bröderna Teglund, som ligger bakom Teg publishing] har en bakgrund i den musikaliska världen och jag tror att de har ett tänk kring hur en bok kan spridas på samma sätt som man sprider musik. Många diktare och författare, de tycker att det är färdigt när boken är färdig. Men poesin är otroligt marginaliserad redan som det är, och jag tänker att ”om ni inte läser poesi får jag väl komma och läsa den för er”. Och bästa sättet att göra det, jamen det kanske inte är i första hand att vara på de stora bokmässorna, utan att jobba lite mer som en musiker. Åka på turné.

”Marken” är Malmfälten, den omgivning som fostrat poeten David Väyrynen. Att det är hembygden han besjunger märks inte minst i de religiöst inspirerade inslagen.

– Jag ser ju att læstadianismen är väldigt viktig för den här bygden. Jag brukar säga att många här är som læstadianer utan gud, därför att det värdesystem læstadianismen erbjöd finns kvar hos människor, även om vi fjärmat oss från tron. Jag är själv inte troende och ser inget egenvärde i att behålla religionen – men däremot finns många inslag i dess värdesystem som är bra för människor. För jorden, för miljön och för kollektivet.

Många av de människor som befolkar Markens poesi och prosa är stereotyper. David Väyrynen tycker att det kan finnas något korrekt – och fint – i det som är stereotypt norrländskt. Att även i Norrbotten finns mångfald, visst, men det finns också en grund som är viktig att inte tappa bort.

– Jag tycker det kan vara fint att inte prata om sina känslor hela jävla tiden. Mycket kan man lösa genom att bara låta saker bero. Eller gå ut och hugga ved.

Den turné som David Väyrynen i dag inleder i hembyn Hakkas, tar honom trots allt förbi Nordens största bokmässa i Göteborg. Men han deltar också i en av de alternativa mässor som arrangeras parallellt, i protest mot högerextrema Nya tiders medverkan på Bok och bibliotek. Detta är något han har fått tänka över, både politiskt och konstnärligt. I egenskap av ordförande för Författarcentrum Norr var han dessutom delaktig i beslutet om att som förening bojkotta Bokmässan.

– Jag är inte ledsen över det beslutet, för jag tror att det är viktigt att stora aktörer säger nej. Samtidigt tycker jag det är viktigt att ta diskussionen. Jag pratade med Anders på förlaget om vikten av att var gråsosse i det här sammanhanget – för jag tror att de flesta människor som går på Bokmässan, de står inte i det ideologiska startblocket, alltid redo att störta iväg, fatta beslut och ha åsikter. De går för att de är intresserade av litteratur. Och är vi inte där så får de bara se det andra, säger David Väyrynen, men tillägger:

– Jag kommer nog att vara mest på den alternativa – och i värsta fall kommer man väl att behöva vara och demonstrera mot nazister, om de nu lyckas få tillstånd att marschera i centrala stan samma dag.