Och de som från början skrev på samiska hade sannolikt sina egna syften. Det var att missionera, se till att folk förstod kyrkans budskap och påbud. Och missionen var en del av kolonialismen. Kyrka och stat, hand i hand.

Men det samiska skriftspråk som föddes med grumliga, för att inte säga kulturlikviderande syften, har idag blivit en vital och nödvändig del av Sábme. Det skrivs som aldrig förr på samiska, men ändå alldeles för lite. Takten av utgivna originalmanus på samiska är flera hundra gånger högre på norska sidan av Sábme än på den svenska, för här har utgivningen på originalspråket varit i stort sett obefintlig. Men, även hos oss börjar det äntligen röra på sig.

Som en start på att lindra bristen på samisk litteratur startades för några år sedan en samisk författarskola vid Sámij åhpadusguovdasj/Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Förutom en antologi med deltagarnas berättelser blev resultatet också att Bágo Čálliid Siebrie, eller Bágo skribent- och författarförening, grundades. Några eldsjälar har sedan dess jobbat på oförtrutet. Tillsammans med Sveriges författarförbund och dess ordförande Gunnar Ardelius har det börjat hända grejer. Förra året antogs ett tiopunktsprogram för samisk litteratur och det var en stolt Ardelius som under den samiska litteraturfestivalen Bágo in Books förra helgen konstaterade att minst sju av de tio punkterna har börjat förverkligas.

– Oavsett var man bor och oavsett på vilket språk man skriver, ska man kunna publicera sig, slog Ardelius fast.

I samband med bokfestivalen passade författarförbundet på att förlägga sitt styrelsemöte till Jokkmokk. Det blev två dagar av samtal om litteratur i allmänhet och nordlig och samisk dito i synnerhet. Mikael Niemi och Inga Ravna Eira talade bland annat om lojaliteten med norr och om att forma sin egen självbild i litteraturen. Niemi menar att den nordliga litteraturen inte är på riktigt samma plats som övrig svensk litteratur.

– Jag ser ju trender som postmodernism och sånt, men upplever inte riktigt att vi är där. Vi är kanske mer där den svenska litteraturen var med Selma Lagerlöf och Wilhelm Moberg. Och man får skriva där ens folk är.

Han konstaterar också att han saknar de unga i den nordliga genren, prosa från såväl Sámeland som Tornedalen.

I ett annat samtal diskuterade Mona Mörtlund och Rawdna Carita Eira under ledning av Carl-Axel Gyllenram om det dramatiska skrivandet och skrivandets dramatik. Både Mörtlund och Eira skriver både poesi och dramatik.

– Det är viktigt att vi får berätta våra egna historier på vårt sätt i Sápmi. Det styrker vilka vi är. Vilka är vi alla olika folk här, som ibland är i konflikt, men som också ger något till varandra?

Mona Mörtlund berättade att hon då och då får höra att ”ska ni börja nu igen, med det där språket och förtrycket - är det inte färdigpratat om det?”.

– Nej, säger hon, det är inte färdigpratat förrän vi själva tycker det.

Entusiasm och eldsjälar i all ära - utan dem blir det ingenting här i världen. Men det blir det dessvärre oftast inte heller utan pengar. Det var därför en närmast euforisk ordförande för Bágo Čálliid Siebrie, Anne Wuolab, som konstaterade att åtskilliga miljoner har trillat in till satsningen på ett samiskt författarcentrum i Jokkmokk. Jokkmokks kommun var tidigt ute och visade sitt intresse för att bli ett nav för den samiska litteraturen i svenska Sábme och om ganska precis ett år räknar man med att författarcentrumet öppnar.

Nå. Det är en mänsklig rättighet att få läsa och skriva på sitt eget språk. I samiska sinnen och minnen väntar tusen och åter tusen berättelser att sättas på pränt. Det ser ljusare ut än på mycket länge för samisk litteratur.