Ulrika Vallgårda

2015 kom första EP:n med Johan Airijoki som soloartist. Numera lockar han flera hundra personer till spelningar i exempelvis Göteborg och Malmö.

– Det är en gradvis utveckling som bygger på hårt arbete, utan att vi har haft något etablerat skivbolag bakom oss. Det är otroligt egentligen, säger han.

I och med senaste albumet ”En blyg viol” ifjol kan man definitivt prata om ett nationellt genomslag. Sedan det släpptes ifjol har de turnerat intensivt. Efter årsskiftet har han tillsammans med Malmfältens rockklubb gjort minst 25 spelningar, konstaterar han, och den sista blir på Musikens makt.

– Nu behöver vi tid för återhämtning, för att fundera – och skriva nya låtar.

Johan Airijoki bor i Malmberget, men flyttar i slutet av månaden till Gällivare. Lägenheten som han bor i just nu ska rivas när gruvan växer. Han är född 1982 och har varit intresserad av musik sedan han var liten.

– Min mor hade en LP-samling som jag brukade lyssnade på och så gick jag på mellanstadiedisko i Malmberget. Jag kommer ihåg att det var starkt för mig och att jag tyckte väldigt mycket om musik. Och jag dansade – det var inte alla killar som vågade det.

Hans enda musikaliska utbildning är några gitarrlektioner på ABF i Malmberget. Han lärde sig ta de grundläggande ackorden, därefter har han lärt sig av andra musiker som han har jobbat med.

Skrivandet har också följt honom hela livet.

– Som tonåring skrev jag ganska pretentiösa dikter – det hör väl den åldern till. Men jag fick en kick av det, så jag fortsatte skriva och så kombinerade jag det här med att spela gitarr med att skriva texter.

Albumen han har gjort har haft olika teman. Det förra, ”Allting kommer att bli bra”, handlade om tröst. Det senaste handlar om hans släkt och ursprung och hur det har färgat honom.

Han tillstår att det finns en ganska hård jargong i Gällivare, inte minst i gruvan där han själv har arbetat.

– Men det finns också en rakhet som inkluderar alla känslor och ganska mycket sårbarhet i människorna här. Det som jag tycker är intressant är att skriva dikter på Gällivaredialekt och inom ramen för den jargong som finns.

Sedan han började jobba med musiken har han märkt att många män kommer fram och pratar med honom om sina känslor, till exempel när han går ut på puben.

– De anförtror sig för att jag är en sådan person som håller på och uttrycker mina känslor i musik. Och det är jättefint.

Mer i ämnet