Anders Roslund och Jo Nesbø tillhör välförtjänt bästsäljarna och håller alltid en hög nivå på sina böcker. Båda är drivna språkbehandlare och kan mejsla fram en krypande spänning som håller hela vägen, även när de håller sig på drygt 500 sidor som i de senaste. (Det gäller att inte somna med den tegelstenen ovanför ansiktet bara, då blir det ond död på riktigt!)

Bägge författarna har huvudpersoner som närmar sig det ikoniska och har snudd på superhjältestatus. Roslunds figur, infiltratören (numera före detta) Piet Hoffman, och Nesbøs ärrade Harry Hole är båda hårt prövade män, skadade ända långt in i själen, men så oerhört duktiga, långt bortom det rimliga tycks det emellanåt. Kanske är det en upprättelse för den hårt prövade manligheten i en genre där kvinnorna tagit över så mycket?

Fast det är lite orättvist, båda matchar med tydliga bifigurer som får ta rejält med plats. Snart pensionerade kommissarien Evert Grens är helt oumbärlig hos Anders Roslund (numera tråkigt nog utan förre partnern Börge Hellström). Denne på ytan barske men inuti mjuke man blir en välbehövlig person, så sårbart mänsklig. Nesbø kontrar med Katrine Bratt, superduktig hon också, men på ett mer fattbart sätt.

De respektive nya böckerna heter ”Ja må hon leva” och ”Kniv”. Likheterna fortsätter i ramberättelserna, båda huvudpersonerna utsätts för svåra prövningar, plågsamt mycket nära dem själva. Båda böckerna är bland det bästa detta år och smått omöjliga att lägga ifrån sig och för en gångs skull är jag glad åt den omfattande längden.

Jesper Stein kunde platsa in i det gänget han också. Hans huvudfigur Axel Steen är en lika skicklig som trasig polis han också och löser brotten med god hjälp av kollegan Vicki Thomsen. Han skriver mycket bra också, med oväntade vändningar i snart sagt varje kapitel. I ”Papa” leder spåren från länsade bankfack i Köpenhamn till rysk maffia i Amsterdam. Det är gastkramande spännande när Steen går undercover för att infiltrera organisationen. Jag har aldrig förstått hur någon som helst klarar av sådana operationer, imponerande av dem som gör det i verkliga livet.

Samuel Bjørk (pseudonym för Frode Sander, musiker och författare även av annat) visar även i sin tredje roman om Oslopoliserna Holger Munch och Mia Krüger vilken driven författare han är, på väg in i ligan ovan. I ”Pojken i snön” är i och för sig intrigen lite väl krystad med en utstuderad seriemördare men med Bjørks skickliga språkhantering och levande berättande dras man snabbt in i den hur som helst. Prologen är också suveränt grafisk i sitt filmiska upplägg.

Heine Bakkelid, norsk även han, kommer med sin andra bok om före detta förhörsledaren Thorkild Aske, ”Möt mig i paradiset”. Här spelar miljöskildringarna från det karga landskapet en alldeles egen roll i berättandet. Intrigen fogar på ett skickligt sätt ihop fiktion i fiktionen som får den att leva och konfundera på ett härligt sätt när Aske tar jobb som konsult åt en deckarförfattare.

Katrine Engberg, dansk författare, är lite inne på samma spår i sin ”Krokodilväktaren”. Här hittas en ung kvinna (surprise, surprise) mördad med ett mönster inristat i ansiktet, identiskt med ett mord i en kommande bok. Polisinspektörerna Jeppe Kørner och Anette Werner, ett härligt omaka par som man redan kan se filmade i en tv-serie, tar sig an den intrikata lösningen i en berättelse som är tänkt som första delen i en serie. Den här imponerande spänningsdebuten ger mersmak så kör på.

Alex Dahl, debutant hon också, men norsk, visar på en knivskarp psykologisk blick i sin förstling ”Den oönskade”. Hon har gett sin bok beteckningen ”relationsthriller” men här saknas varken bladvändande intrig eller onödig död. Det hela startar oskyldigt nog med ett barn som ingen hämtar på fritids och ingen verkar känna till egentligen, som huvudpersonen Cecilia Lever ”offrar” sig och tar med samtidigt med sina egna barn. Därmed kullkastas hela hennes eget liv i den välordnade villaförorten. Hennes letande leder mer och mer in på hennes egen bakgrund dessutom. Alex Dahl låter olika röster komma till tals på ett skickligt sätt och hennes dissekerande av medelklassens fasader är imponerande.