Norrbotten NEO inleder sitt framträdande i foajén utanför Acusticums stora sal med Kristoffer Svenssons ”Sommarberg i glömska” för trumpet, violin och viola. Ett lyriskt stycke meditativ minimalism som för tankarna till Arvo Pärt eller Gavin Bryars och där under modiga 35 minuter skissas ljudande fragment inspirerade av barndomens bekymmerslösa sommardagar. Tystnaderna och ögonblicken när musikerna fattar stråkarna eller för trumpetmunstycket mot munnen ges en performativ laddning alltmedan sensommarkvällssolen färgar såväl musiker som publik.

Därefter förflyttar vi oss in i stora salen för att avnjuta Frej Wedlunds stråkkvartett ”Plasticity”, ett 12 minuter långt, synnerligen uppfriskande utforskande av stråkinstrumentens ljudspektrum. Här svischas och plinkas och brötas och stråktassas så det står härliga till, innan allt samlas i en dov kompakt massa, som ett avlägset flyglarm eller ett i horisonten upptornat moln laddat med regn och åska. Lysande.

Skyddsplasten på golvet, det uppställda staffliet, förstärkaren och trumsetet skvallrar om att nästa stycke lär bli något utöver det vanliga i Camp NEO, och det visar sig stämma. Med råge. ”Mit inniger Empfindung” av finske Teemu Mastovaara är tveklöst något av det roligaste, mest bisarrt eklektiska ensemblen tagit sig an, ett sjövilt, osannolikt möte mellan koreansk musik, rock, fältinspelningar och klassiska tongångar. Med några rejäla stänk live-måleri som pricken över i. Det sistnämnda utfört av konstnären Emelie Markgren, som gör entré först och omgående börjar måla till förinspelade stråkljud som snart får sällskap av allsköns motorbrum, fågelkvitter och klangen från ett ostämt piano. NEO med gäster släntrar så in och bygger med stråkdrag, trumklink och plinkande på det koreanska instrumentet gayageum upp ett skevt ljudlandskap som under ledning av Mårten Landströms erfarna pianofingrar övergår i Schumanns stillsamma salongsmusik, vilken snart spårar ur i ett vilt cellosolo och en hetsigt minimalistisk pianofrenesi, varpå basisten Emil Johansson gör entré och allt blir till dundrande, gnisslande rock med tunga trummor och distad gayageum… Ja, ni fattar. Nä, det gör ni nog inte. Ni skulle ha varit där. Efteråt sitter vi med hakorna halvvägs mot golvet. Så kan det låta. Också.

Artikelbild

| Dansarna Anna Kaminska och Patryk Durski framförde intermediaverket Synesthesia av den polsk-svenska Aleksandra Slyz’ under festivalen Ung Nordisk Musik.

Styrkta av denna musikaliska och performativa dunderhonungskur beger vi oss så in i Black Box för att toppa och avrunda kvällen med polsk-svenska Aleksandra Slyz’ sällsynt fängslande intermediaverk ”Synesthesia” för live-elektronik, projektioner och dans, där mötet mellan människokroppen, sinnesintrycken och teknologin står i fokus. Att sitta eller röra sig innesluten i ljudet från en ring av högtalare medan man följer s dansarna Anna Kaminskas och Patryk Durskis rörelser inne i den ljusbestrålade kuben i den svarta konsertlådan är att erfara pur magi. Det finns hopp för den unga nordiska musiken!