Så skrev Thomas Mann 1914. Och, tillägger Lena Einhorn i sin nya dokumentärroman, "Geniet från Breslau": Rainer Maria Rilke, Martin Buber och Sigmund Freud.

Alla, statsmän, vetenskapsmän och kulturpersonligheter vurmande för kriget. Romanen är verkligen en dokumentärroman, skriver Einhorn i ett efterord. Den bygger på verkliga skeenden i det tyska kejsarriket såväl som för de stora framstegen inom kemin och fysiken, där namn som Wilhelm Ostwald, Svante Arrhenius och Albert Einstein var centrala.

Kanske har Lena Einhorn haft Stefan Zweig (1881-1941) i tankarna när hon skriver om det judiska forskarparet Fritz Haber och Clara Immerwahr. Zweig växlade i självbiografin, "Världen av igår", mellan storpolitiken i Österrike-Ungern och sitt eget öde efter Hitlers maktövertagande. Einhorn växlar mellan det wilhelmska Tysklands uppgång och fall och mellan Haber och Immerwahrs liv.

Fritz Haber blev, trots konverteringen till protestant, länge förbisedd i konkurrensen om attraktiva forskningstjänster. Forskarelitens arrogans mot ”nymodigheter” var densamma vid förra sekelskiftet som idag. Men när Haber med framgång fixerat luftens kväve, det som dittills endast baljväxter lyckats med, tog karriären fart. Upptäckten ledde till industriell framställning av konstgödsel, Haber-Bosch- metoden, och revolutionerade jordbruket. Han erhöll Nobelpriset för detta 1918.

Fritz Haber och Clara Immerwahr växte upp i Breslau (idag Wroclaw i Polen). Båda tillhörde en judisk minoritet men var uppväxta i sekulariserade hem, Fritz Haber med en dominant och krävande far, Clara i en kärleksfull familj med en stöttande far. Ungdomarna möttes några gånger och gick skilda vägar för att först flera år senare ses igen. Då var Clara Immerwahr, som den första tyska kvinnan, nybliven doktor i kemi. En bedrift! då tyska kvinnor inte hade tillträde till gymnasiet och inte tilläts närvara vid universitetsföreläsningar, än mindre doktorera. Hon tvekade också in i det längsta att svara på Fritz Habers frieri då det inte heller var tillåtet för gifta kvinnor att bedriva forskning.

Det här är den litterära genre som Lena Einhorn behärskar fullt ut, det har hon visat i dokumentärromanerna om Greta Garbo och Siri von Essen. Hon berör på djupet. Så även här när hon återger det febriga rus som rådde runt förra sekelskiftet, där döden och kriget blev till poesi.

Det här är också berättelsen om svikna löften och olyckliga äktenskap.

För trots Habers försäkran om att ge Clara en forskarplats på hans institut, fick hennes karriär ett abrupt slut i och med sonens födelse. Hennes uppgifter blev barnuppfostran och organiserandet av makens många herrmiddagar. Utan att skriva det i klartext blir det ändå tydligt att för Einhorn existerar inte något ensamt geni. Framgångsrika personer formas av sin omgivning och i början av 1900-talet hamnade skarptänkta kvinnor i skuggan av sina män. Clara Immerwahr, precis som den begåvade matematikern Mileva Maric´ - som levde med Albert Einstein och födde deras barn – blev bokstavligt nedskruvade i sina könsroller.

Romanen är i många avseenden en smärtsam läsning, mest för att Europa åter skälver och kämpar för att inte förlora mark. Men också för att Fritz Haber, som med Haber-Boschmetoden räddade människor från svält, även är känd som den främsta förespråkaren för användning av stridsgas under första världskriget. Han utvecklade metoder för industriell tillverkning av klorgas och senare senapsgas.

1922 utvecklade han även gasen Zyklon B som ett bekämpningsmedel mot insekter, som senare användes av nazisterna i Förintelsen. På grund av sin judiska bakgrund blev han själv utvisad från Tyskland. Men då hade Clara, som engagerade sig för mänskliga rättigheter, redan tagit sitt liv.

Mer fruktbart än så här, att som Einhorn visa hur historien och forskningen samverkar kan det knappast bli.