Den första delen, ”Där vägarna möts”, skildrade tre generationer kvinnor, framför allt barnmorskan Maria, en av dessa kraftfenomen som gör att både familjer och samhällen står upprätt. Särskilt under svåra tider, och sådana har Finland upplevt, som bekant.

De gamla generationerna återkommer i denna andra del, men bleknar bort allt eftersom. Skildringen är kronologisk och mycket välkomponerad, trivsam med lite gammeldags epik, ordentligt utförd. Från slutscenerna i andra världskriget och in i femtio- och sextiotalets fredsperiod av uppbyggnad. Huvudpersonen är den blinda Helena som skickas iväg från norra landsändan till en specialskola i Helsingfors. Hon är faster till lillpojken Tuomas som är nästa huvudperson. Hans homosexualitet i ett manligt kodad samhälle är en prövning av helt annat slag. Den goda mormodern Maria bleknar bort eftersom, den onda farmodern Lahja håller sig berättelsen ut.

Kinnunens roman tar läsaren fast i handen med trygg empati och fascinerande tydlighet. Starkast är scenerna av Helenas upplevelser, Kinnunen har en precis förmåga att skildra världen för den blinde, en värld av beröring, ljud, dofter, en sensuell värld. Och där dess form utgörs av antalet steg mellan olika platser. Helena blir därför en mycket trovärdig romanfigur, en sådan som också för läsaren till nya tillstånd, kanske rentav nya insikter. Hennes liv som pianostämmare (ett dåtida typiskt handikappyrke) och hennes trasiga äktenskap ger romanen de flesta av dess nödvändiga alibin.

Finland reder sig, in i det moderna, bort från ursinnet, fram längs minnen och nationella trauman. Att uthärda och framhärda är bokens själva tonart. De som slets isär av kriget dör bort, de som förbittrades lever ibland alltför länge. Släkten och familjen överlever, med all nödvändig seghet.

Och hela denna berättelse, det är god romankonst helt enkelt.