Vad vet gemene man egentligen om ålen? Att den är en mörk, slingrande ormlik fisk som fångas företrädelsevis i Skåne. Att den kan rökas, stekas, kokas och luas, och tydligen är helt nödvändig på vissas julbord… och så någonting med Sargassohavet, som är en del av Atlanten, beläget nordost om Bahamas och Kuba.

Det var först 1923, efter att ha ägnat hela sitt liv åt den inom vetenskapen så kallade "ålfrågan", som den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidt kunde peka ut just Sargassohavet som den utvalda plats dit Europas vuxna ålar ¬– blankålar – migrerar för att fortplanta sig och sedan dö. Äggen kläcks till leptocephalus-larver, förvandlas småningom till glasålar, och når så efter flera år de vattendrag varifrån deras föräldrar kommit. Där lever och växer de, ofta i decennier – för att en dag, som på en given signal ingen människa någonsin har lyckats förstå, anträda den långa resan hem till Sargassohavet. Eller...?

Expertisen "vet" att ålen leker, föds och dör i Sargassohavet. Ändå har ingen människa någonsin sett en vuxen ål där, död eller levande, än mindre lekande ålar. Det man har sett är de små, små larverna, uppenbarligen nyfödda, som likt "genomskinliga små pilträdslöv" driver med Atlantströmmarna mot norr.

Debutanten Patrik Svensson har skrivit en märklig och mystisk bok, en berättelse eller rättare sagt flera, som inte låter sig genrebestämmas. "Ålevangeliet" är en udda berättelse om ålar, människor och livets stora gåtor. Den är full av vetenskapliga fakta, men också av obesvarade frågor och mytiska föreställningar om ålen som en hemlighetsfull varelse som har gäckat människans vetgirighet under tusentals år. Aristoteles trodde att den föddes ur dyn som ett exempel på "uralstring"; liv som uppstår ur intet, ur döda ting.

Särskilt ålens fortplantning har länge förblivit en gåta. Redan 1777 kunde forskaren Carlo Mondini finna och redogöra för en ålhonas könsorgan, men jakten på testiklarna gick vidare. Så småningom med en ung dåvarande biolog vid namn Sigmund Freud. Men, skriver Svensson lakoniskt: "Mannen som senare skulle komma att påverka hela 1900-talets tänkande kring kön och sexualitet (...) lyckades när det kom till ålen inte ens hitta själva könsorganet."

Jakten på testiklarna nådde framgångar först 20 år efter Freuds misslyckade ansträngningar, då man i sundet utanför Messina på Sicilien hittade en könsmogen blankål av manligt kön.

"Ålevangeliet" är en säregen och oftast angenäm blandning av fakta, anekdoter, kuriosa och prosaberättelse, kryddad med filosofi och mystik. Patrik Svensson drar sig inte för att dra paralleller mellan ålens liv och människans, och utmanar sålunda det för naturvetenskapen så förhatliga "förmänskligandet" av djur. Ålens gåtfullhet, dess livsresor långt nere i mörkret, väcker djupa existentiella frågor hos dem som på något sätt ägnar sig åt den: Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Ytterst, naturligtvis, vad är meningen med livet? Och framför allt varför?

Ett löst ramverk bildar den självupplevda historien om bokens berättare som pojke och hans nattliga ålfisketurer med sin pappa. Den är överlag kärleksfullt och ganska vemodigt skildrad, men rymmer också vissa genuint obehagliga scener, där pappans förhållningssätt till vad som trots allt är levande djur framstår som totalt empatilöst. Dock, poängterar författaren på ett annat ställe: "Pappa tyckte mycket om djur."

Boken berättar om ålar i litteraturen, om berömda ålar som Branteviksålen som sägs ha levat 155 år i en brunn, om fångstmetoder, den urgamla traditionen med ålafiske kring Hanöbukten och den kulturhistoria som fiskarna där för vidare. Samtidigt är naturligtvis fisket en del av det problem som Svensson ägnar mycket utrymme: utrotningshotet.

Under de senaste decennierna har bestånden av ål i Europa minskat dramatiskt, och orsaken är mänsklig aktivitet – allt från överfiske till vattenkraftsutbyggnad och klimatförändringar. Så hur ska vi rädda ålen, när det ännu är så mycket vi inte förstår? I en annan av bokens paradoxer låter författaren ålafiskarna formulera ett slags svar: "(...) för att förstå ålen måste vi intressera oss för den, och för att intressera oss för den måste vi fortsätta att jaga, döda och äta den." Här kan förhoppningsvis miljörörelsen ha en annan åsikt.

Själva ålen framstår i denna rika och varierade berättelse i en betydligt bättre dager än människan.