Frisk som en nötkärna. Pigg som en mört. När man möter Anna Svelin kan man inte tro att det inte ens var två veckor sedan hon drabbades av en hjärtinfarkt.
54-åriga habiliteringsassistenten och zumbainstruktören är i sin omgivning bekant som stålkvinnan som aldrig skulle bli sjuk. Hon är positiv och glad – och hon tränar stenhårt. Men sista torsdagen i oktober kände hon hur det brände till i bröstet.
– Jag körde tre högintensiva pass den veckan och på alla pass pressade jag mig själv ordentligt. Det var kanske det som utlöste infarkten. Men jag kände inget under eller direkt efter träningen den kvällen. Det var först i bilen på väg till affären som jag kände att det började bränna i bröstet. Sedan när jag kom in i affären förstod jag att det här var något annat. Man hör ju folk som undrar om de har fel på hjärtat när de känner något. Tro mig: Man vet när det handlar om hjärtat. Det här var helt andra smärtor.
Tre kärlförträngningar, varav en kraftig som förmodligen hade funnits i decennier, låg bakom infarkten.
Visst hade hon känt att något var annorlunda. Hon tappade i kondition trots att hon tränade bra och hon såg på sin klocka att pulsen var ovanligt hög bara ett par kvällar innan infarkten.
– Jag tänkte att jag hade sovit dåligt, att det var stressigt på jobbet. Man skyller på allt annat. Men det var väl det här som hade legat och spökat.
Alla reagerar olika på en så stor händelse i livet. Anna Svelin väljer att se på det positiva. Och hon är glad att hon gjorde en omställning i sitt liv för snart tio år sedan.
Med många hjärtsjukdomar i släkten valde hon att ta bättre hand om sig själv. Hon gav upp rökningen och började med zumba.
– Hade jag inte zumbat så hade jag nog dött. Och hade inte infarkten kommit nu, om det hade gått ytterligare år och kärlen hade blivit ännu mer förträngda, så vet man inte heller hur jag hade klarat av den smällen.
"Tack vare" infarkten vet hon att hon i dag har rena kärl. Hon känner sig piggare än innan och går på längre och längre promenader för varje dag som går efter infarkten.
Ingen behöver slita Anna Svelin från soffan.
– Det här ska inte hindra mig från att leva. Jag kanske får en infarkt igen i morgon, om 20 år eller så händer det aldrig mer. Jag vet inte. Men jag kan inte gå omkring och oroa mig över att något kan hända. Jag tänker leva mitt liv.
