Ja, historien om en tuffing från förorten som försöker bryta sig loss och skapa sig ett nytt liv har berättats många gånger förut. Den stora skillnaden är att det handlar uteslutande om kvinnor. Håll i er. Kvinnor i alla bärande huvudroller och där handlingen kretsar kring dessa kvinnors inbördes relationer.
Här existerar inga referenser till någon pojkvän, man eller son - bara en gång nämns en man i relation till någon av huvudkaraktärerna och det gäller mamman i dramat. Men märk väl – en bisats vid ett bråk i denna 90 minuter långa film.
”Dröm vidare” bjuder med andra ord på en hyfsat klichétyngd storyline i grunden – där klass och förlamande strukturer är betydelsebärande. För när huvudpersonen Mirja, lysande gestaltad av skådespelaren Evin Ahmad, återvänder till betongförorten möts hon inte av sin mammas kärlek, utan predestinationen att misslyckas. Och vad finns då kvar när vännerna spottar på ens ambitioner att ordna upp sitt liv och vända kriminaliteten och dagdriveriet ryggen?
Underdogperspektivet är ständigt närvarande och berättas med värme och träffande vardagsdetaljer i filmens språk liksom foto – delvis filmatiserad i Luleå samt i Haparanda (fängelset). Dessutom förstärker musikens fritonala kärvhet och disharmoni det utanförskap som präglar huvudkaraktärerna.
Berättelsen, regisserad av debuterande Rojda Sekersöz och med ett originalmanus av Johanna Emanuelsson, saknar bitvis djup men kompenserar genom att vara extremt uppfriskande. En välkänd story berättas från en annan ingångsvinkel – stereotyperna har bytt kön. Det är effektfullt men också djupt sorgligt eftersom det säger en hel del om vilken sorts berättelser som ges plats på vita duken.