För visst. Tystnaden spelar roll, liksom den underbara utsikten över fjällen och sjön denna morgon då solen skiner över fjällen i Saltoluokta.
År 2019 firar folkmusikfestivalen Saltofolk 40 år. Jag har bevakat arrangemanget i ett antal år, och ja, jag är betagen. Inte bara för omgivningarna. Missförstå inte, denna fjällvärld är vacker. Men i anslutning till en omfamnande folkmusikfestival är konceptet oslagbart. Jag kan förstå varför publik och musiker återkommer, liksom de barn som en gång i tiden besökte detta arrangemang och nu återkommer som musiker eller publik.
Festivalen Saltofolk är omfamnande, vare sig du är vandrare, musiker eller publik. Sedan tio år tillbaka har Oline Bakkom varit festivalgeneral för Saltofolk. Hon berättar att årets koncept förändrats, närmast veckovis. Hennes ursprungliga tanke var att utveckla fjolårets tema där kvinnliga tonsättare och musiker stod i centrum.
– Min plan var att skapa ett festivalprogram med fler samiska inslag och kvinnliga stora orkestrar. Av olika skäl får det vänta till nästa år, säger Oline Bakkom.
Istället har hon sökt att detta år skapa en folkmusikscen med variation. Att olika uttryck ska få sin plattform, liksom att traditionen ska få sin plats.
– Vissa festivalpunkter är heliga för de som återkommer år från år – exempelvis "Låtar och skrönor".
Och visst, underhållningen på båten Langas som förflyttar musiker och vandrare från Kebnats till Saltoluokta sätter sin prägel på humöret, liksom festivalprogrammet och årets nykomling "Öppen scen". Här får vem som helst av alla begåvade som befolkar denna fjällstation ges en scen att uttrycka sig på. Ärligt. Lyssna till livemusik av Chopin i fjällvärlden eller i all sin enkelhet en tolkning av Olle Adolphson låt "Trassel"... Inte utfört av professionella, men med hjärta och talang. Och det är mer än begärt denna fredagseftermiddag. Låt mig bara berätta om Masoud Ahmadzadehs persiska sång, en kärlekssång, som fick publiken att jubla.
Men det största intrycket är kanske Krister Stoors workshop i jojk – eller egentligen samisk sång. En närmast fullsatt lokal släpper hämningarna och låter sin egen röst, sitt personliga tilltal ljuda. Denna timme är nämligen perfektion bannlyst.
– En jojk kan vara personlig, dedikerad till någon annan, handla om ett djur, händelse eller en berättelse, förklarar Krister Stoor, universitetslektor i samiska kulturstudier vid Umeå Universitet.
Och när den närmast fullsatta lokalen på Saltoluokta fjällstation lär sig recitera jojkar om hundvalpar, alfåglar och ripor som en metafor för kvinnor, går tankarna till alla de konstruktioner vi människor skapat för att hitta en gemenskap – vare sig den är religiös, politisk, ateistisk eller ekonomiskt betingad. Här – i detta rum vid Saltoluokta fjällstation – är vi människor. Varken mer eller mindre. En gemenskap genom ljud, musik och nyfikenhet. Ett andrum.