Monica Wasberg har sitt tjänsterum i gamla kyrkans hus på Nygatan. Där finns även de andra kyrkomusikerna i domkyrkoförsamlingen och de har en fantastisk vy mot den mäktiga domkyrkobyggnaden.
Det sägs att Monica Wasberg ska gå i pension i sommar och sluta. Är det sant?
– Ja, jag fyller 67 år, så nu är det nog dags att sätta punkt för 42 roliga år som kyrkomusiker. Jag valde att fortsätta till 67, dels för att jag fortfarande tycker att det är roligt och att jag har ork, och så ger det ju några fler pensionspoäng, men dels och framför allt för att jag trivs med mitt arbete och mina arbetskamrater. Jag gillar att planera och genomföra gudstjänster och konserter, det kommer jag att sakna.
– Ett litet minus är att vi som arbetar i församlingen sitter så långt ifrån varandra. Kontoret är på Kyrkogatan, några håller till i Diakonins hus, några i domkyrkan och så vi fyra här på Nygatan. Det blir inte så många snabba möten utan man får se till att söka upp varandra när det är dags att samverka. Och ibland kallprata lite.
Är det kyrkobyggnaden, domkyrkan i Luleå, som är det viktiga eller är det kyrkan som tro, som alltid finns nära?
– Jag tror inte att man orkar som kyrkomusiker om man saknar någon form av tro. Hur den ser ut är ju väldigt olika och kanske outtalat för en del. Sedan är ju kyrkorummet fantastiskt och det är skönt att sätta sig en stund, och inte minst öva på vår fina orgel i domkyrkan.
Vad har du för bakgrund när det gäller musiken?
– Jag var med och sjöng i kyrkans barnkör och spelade piano för kantorn hemma i Råneå, och när jag gick på lågstadiet gick jag gärna till kyrkan på Helgmålsbönerna bara för att få sjunga psalmer. När jag var 13 år behövde de någon som kunde åka ut i byarna och spela, Jämtön, Vitå, Prästholm, Niemisel, Forsnäs… och på den resan är det.
Du har utbildats i Stockholm, hur kom det sig att du återvände till Luleå?
– Jag kom till Stockholm 1972 och gick min utbildning, sedan hade jag ett par år här i Norrbotten men kom sedan tillbaka till Stockholmsområdet. 1994 fick jag tjänsten i Örnäset och så har åren bara flutit iväg. Det är fullständigt overkligt att jag ska bli pensionär nu!
– Jag har och hade min familj här i Luleå, mina föräldrar bodde i Råneå och mina syskon, som för övrigt är körsångare båda två, bor i Luleå. Nu är mina föräldrar borta men det känns bra att ha varit inom räckhåll för dem. Vi syskon träffas – kanske inte så ofta men gärna och de är en viktig del av mitt liv.
Du lämnar kyrkans körer men har kvar Kammarkören?
– Ja, församlingen anställer en barn- och ungdomskörledare på 50 procent och min kollega Samuel Lindh tar över Domkyrkans vokalensemble. Kammarkören hoppas jag kunna behålla, åtminstone några år till..
Vad är det som gör att körsång är så upplyftande, att det är roligt att sjunga?
– Jag tror att det är en kombination av engagemang och koncentration. Du ska hitta rätt i notbilden och andas på ett sångvänligt sätt och just denna kombo av fokusering och fysisk aktivitet är både avkopplande och uppiggande. Du gör något helt annat än i din vardag.
Men vad gör du annars, när du inte tar hand om dina körer, när du är ledig?
– Det blir en del musik ändå. Jag är med i en trevlig grupp som har musikgissning tillsammans. Vi turas om att göra gissningsprogram och laga middag – ett roligt sätt att ungås. Jag har också en hög med körarrangemang som jag så smått har börjat renskriva..
Jag har sett ditt namn i annonser och tidningstexter ganska mycket i år. Jobbar du extra intensivt för att du ska sluta?
– Nej, det är inte mer nu än vanligt.
– Nu är det vårkonserter. Det finns en skog av vårsånger. Jag tror att det har att göra med att våren är så kraftfull. Nu kommer ljuset tillbaka, det blir växtlighet och det har nog inspirerat många.
Har du någon favoritvårsång?
– Faktiskt en sommarpsalm från Åland och så förstås Waldemar Åhléns Sommarpsalm ” En vänlig grönskas rika dräkt”
Den som kallas "En vänlig grönsak..." av körsångare.
– Ja, det namnet är nog allmänt känt (skratt).
Har du någon gång haft någon fundering om att jobba med något annat än musik?
– Jag hade en gång en tanke om att jag skulle bli tandläkare. Men när jag kom in på musikhögskolan, så kände jag att det var dit jag hade velat.
– Rune Engsö väckte mitt intresse på allvar för orgelmusik. Han var väldigt inspirerande och positiv.
Det sägs att den som spelar orgel delar sin hjärna i fyra delar. Är det så?
– Ja, det stämmer nog. Jag tror att det är som att lära sig köra bil. Gasa och bromsa och man ska styra och man ska växla. Jag jämför det gärna med bilkörning.
Så kan man köra bil, så kan man lära sig spela orgel?
– Ja, det tror jag.
Orgeln i Domkyrkan i Luleå får mycket beröm.
– Ja, den är jättefin!
På vilket sätt? Är det klangen eller är det tekniken eller...?
– Det är både klangen och känsligheten på tangentbordet.
Hur viktig är musiken i gudstjänsten?
– Jag tror den är väldigt viktig.
Jag brukar fråga när jag fredagsintervjuar människor med anknytning till kyrkan: Har du någon favoritpsalm?
– Ja, det har jag. Det är psalm 493, Nu stiger solen fram ur österns portar...
Är det för budskapet eller är det för musikens skull?
– Det är både/ock. Texten är jättefin och livsbejakande med en positiv Gudsrelation.
Har du någon form av "barnatro"?
– Kyrkan har alltid funnits med i vår familjs liv och jag har haft turen att få arbeta med bra präster och medarbetare och det har stärkt mitt engagemang i kyrkan.
Är det rätt att kyrkan, Råneå kyrka, engagerar sig i dagens skol- och kommunalpolitik?
– Om man ser till kyrkans budskap, även om det inte har någon politisk överskrift, så är budskapet ändå medmänsklighet. På så sätt blir det på något sätt politiskt, även om man inte har något partipolitiskt program. Men kanske träffar man en öm tå. Jag skulle vilja lyfta fram hur kyrka och samhälle i övrigt samverkat just i Råneå. De har lyckats med det arbetet när det gäller nyanlända och nysvenskar och där finns eldsjälar både inom och utanför kyrkan. Att protestera mot skolnedläggningarna kan jag inte se som något fel. Vad kostar det inte att bygga upp en helt ny skola och varför ser man inte till barnens bästa? Dessutom har jag svårt att tro att det skulle bli en samhällsekonomisk vinst med en storskola.
Vad finns det som är viktigt för dig och inte är musik?
– Min fritid går åt till att läsa ganska mycket. Jag rör på mig rätt skapligt, om jag nu får säga det, och i det här vädret cyklar jag till jobbet. Ibland tar jag fram symaskinen och så umgås jag med familjen förstås. Min sambo har två barnbarn och det är roligt och spännande att följa deras utveckling, en nyfödd och så en tjej på snart fem år.
Tänker du vara mer med dem efter din pension?
– Svår fråga, men nu kan jag ju ställa upp mer som barnvakt och så får vi se vad barnen själva vill.
Marianne Westin