Skådespelaren Lennart Jähkel befinner sig i Stockholm där han bor sedan många år. Jag får veta att i dag är en ledig dag och en del av den ska ägnas åt att städa lägenheten. Eftersom han anses vara en jäkligt bra skådespelare kommer vi in på hans efternamn direkt.
Varifrån kommer efternamnet?
– Det är tyskt, min farfar invandrade från Tyskland i slutet av 1800-talet.
Du är född och uppvuxen i Piteå, har du släkt kvar där?
– Nej, inga släktingar, mamma och pappa var inflyttade. Jag har väl någon skolkompis kvar men det är allt. Jag besöker Norrbotten i arbetet då och då och kanske semestrar någon gång men nu är det två år sedan jag var dit. Men jag åker gärna till Norrbotten.
– Nu har vi faktiskt snö i Stockholm men det är något speciellt med vita vintrar.
Hur kommer det sig att du blev skådespelare?
– På gymnasiet gick jag med i en förening som satte upp studentspex och jag tyckte det var väldigt roligt. Jag hade inga planer att bli skådis men fick prova på och tyckte det var kul. Jag sökte till olika skolor och kom till slut in i Malmö på Statens scenskola som det hette då.
Vad tyckte dina föräldrar?
– De var lite frågande sådär men accepterade det. När jag kom in på en skola blev det mer accepterat och ett kvitto på att jag hade någon slags begåvning. Det har inte varit helt enkelt att vara skådespelare men jag ångrar inte mitt yrkesval.
Du har en väldig bredd och gör komedier likaväl som allvarsamma roller. Finns det något du hellre gör vad gäller roller och stora eller små ensembler?
– Det har alltid att göra med sammanhangen och förutsättningarna. Det handlar mer om det är en bra komedi eller drama och så vidare. Jag har precis gjort en föreställning med en liten ensemble som heter "Dylansällskapet" och det var väldigt roligt. Men i fjol jobbade jag med en stor musikal som heter "Top hat". Så det är svårt att säga, det beror på sammanhanget.
Du gjorde musikal för första gången?
– Ja, och det var jättekul. Jag är ingen sångare på det sättet, jag är ingen musikalartist men det var kul att prova på. Jag sjöng en sång med Pia Johansson (skådespelare) och det fixade vi. Det var en steppmusikal så det var väldigt roligt att prova på att steppa, jag tycker det är väldigt roligt med utmaningar.
I teaterföreställningen "Besvärliga människor" på Unga klara i Stockholm fick ni gå ut på stan som era karaktärer. Var det helt nytt eller är det något du brukar göra?
– Nej, det är inget jag brukar göra. Det var ett väldigt speciellt projekt och ett speciellt sätt att utforska ens rollkaraktär. Det inspirerade både skådespelare och regissör och var otroligt spännande. Jag och Anna Takanen spelade ett par och hon skulle vara gravid med lösmage på sig. Vi stod vid ett öltält på Vattenfestivalen och drack öl och hon fick en del konstiga blickar. Det fälldes någon kommentar också.
Hur förbereder du dig inför en roll?
– Det är olika, man får lära sig texten vilket kan vara ganska bökigt. Sedan är det ju olika vad man hittar, man kanske hittar någon slags ton. Man jobbar ju med regissör, maskör och kostymör för att hitta en karaktär – vad har den på sig för kläder, hur ser den ut och så. Man jobbar utifrån och inifrån på något sätt.
Inspireras du av människor omkring dig?
– Ja, det kan jag göra. Man kan hitta saker hos andra människor som man använder sig av.
Finns det någon rollkaraktär som är lik dig?
– Det är väl inte så roligt med någon som bara är som jag (skratt). Jag utgår från mig själv men försöker hitta något mer, man lägger till. Det är förstås delar av mig också på något sätt men inte bara.
Har du haft någon favoritroll?
– Den karaktär som jag gjorde i höstas, i pjäsen "Dylansällskapet" på Stockholms stadsteater, var rolig. Vi var fyra medelålders män som träffades och var Bob Dylan-kännare. Det kom väldigt lägligt eftersom han fick Nobelpriset men det visste vi ju inte när vi började repa.
– Och "Jägarna" var en stor grej att göra och ett spännande arbete rent karaktärsmässigt.
– Jag är Guldbaggenominerad (för "Granny's dancing on the table") och kände direkt att det var något speciellt med den filmen, jag ville verkligen vara med. Det var knappt något betalt men det var ett bra manus och regissören var intressant. Jag kände direkt, det här vill jag vara med på.
Du har vunnit en Guldbagge för "Jägarna" och även nominerats tidigare. Nu är du nominerad för bästa manliga huvudroll för rollen som Einis far i "Granny´s Dancing on the Table". Vad betyder nomineringarna?
– Det betyder att det är ett erkännande för vad man gjort och att det uppskattas. Man får en officiell uppskattning och det är ju roligt. Om det har karriärmässig eller någon annan betydelse vet jag inte.
Blir du nervös när du ska uppträda?
– Ja, det kan jag bli. Jag hoppade in i en pjäs nu på Stadsteatern och och då var jag ganska nervös. Inte så att jag skakar men nervös blir väl alla. Men det påverkar inte det jag gör negativt.
Du har blivit hopblandad med Göran Rangerstam. Bland annat en "efterbild" på dig i en tidning men "förebilden" var på honom. Vad tänker du då?
– Jag skrattade och tyckte det var lite roligt när jag såg det. Det har hänt flera gånger att vi blivit sammanblandade och jag tycker att det är lite kul.
Vilken är din hemliga talang?
– Jag är inte så talangfull, men jag försöker. Jag försökte steppa när vi gjorde musikal och försökte lära mig spela banjo men det gick inte så bra. Jag lyckades lära mig jonglera till en viss del men någon speciellt hemlig talang har jag inte.
Är du rolig privat?
– Det får du fråga mina vänner om men det kan jag väl vara om jag sätter den sidan till. Jag kan vara tråkig också.
Vad är det skämmigaste du gjort?
– Skämmigaste, sa du det? (skratt). Nja, det vet jag inte. Om jag visste skulle jag nog inte berätta för dig.
Vilka tre människor får dig att skratta?
– Under julen har jag tittat mycket på gamla "Seinfeld"-avsnitt och det är väldigt roligt. De är fyra så det är väl fyra människor då. "Little Britain" och "Helt hysteriskt" är kul också.
Vad är det som gör "Pistvakt" till en sådan succé?
– Där finns inget enkelt svar. Men det är väl dels den här sagoformen med upprepningen som den har. Den här lilla världen handlar inte bara om Norrlands inland. En gång åkte jag med en kurdisk taxichaufför och han sa att så här är det i min by i Turkiet. Det finns någonting allmänmänskligt i det hela.
– Sedan jobbade vi väldigt hårt med manus tillsammans med författare och regissör. Inslaget av dans är inte helt oviktigt, det är väldig oväntat att de här killarna ska kunna dansa.
Vilka är dina styrkor?
– Jag är väl ganska arbetssam eller vad man nu säger, jag är ganska noga när det gäller arbete. Frågan om svagheter kommer väl sedan och då kan jag säga att jag är väldigt lat. Det är två sidor som hela tiden kämpar mot varandra, det är någon slags kamp däremellan.
Hur ser närmsta framtiden ut?
– Jag har precis börjat repetera en pjäs som heter "Århundradets kärlekskrig" på Stockholms stadsteater. Jag spelar "Romeo och Julia" till mitten av mars och sedan är det lite filmplaner i sommar som jag ännu inte kan prata om för det är inte helt klart.
Brukar du göra pitepalt?
– Hörru du, det var nog ett tag sedan. Jag var hemma hos min bror i höstas som har en paltakademi tillsammans med några utflyttade Piteåbor. Och jag var faktiskt på en krog här i Stockholm där man fick äta så mycket palt man ville för en hundring. Jag åt allt jag orkade, en sådär tre–fyra stycken, men det var sent på kvällen och sedan kunde jag inte sova. Det var som en stor sten eller degklump i magen eller något.