www.anitanilsson.se

– Jag tänkte att du skulle göra så här, säger mannen när jag försöker. Det säger han ofta.

Jag står barfota på stenplattornas värme och kör en stabil synål med en extrastark tråd genom kantbandet på morgonsolsmarkisen. Försöker pricka in nålen i de hål som en symaskin gjorde när den blev till, men solen bländar.

Går till utsidan i stället, det blir fint.

– Det blir det inte, det är insidan man ser, ser mannen.

– Om du gör det blir det säkert perfekt! säger jag och lämnar över projektet.

– Har vi nåt textillim?

Upprullad mot taket och med snö på i många vintrar, har markisens kantband släppt ett par decimetrar och på ett slarvigt sätt börjat fladdra i vinden.

Måste ta fast det nu, så det inte blir som på hotellet i Sankta Cruz, Teneriffa, där markiserna hängde i strimlor, söndertuggade av sol. Det enda hotellet med lediga rum natten mot den där dagen i november 2014.

Inget fel på det annars, minns mannen och frukostmatsal högst upp. Fint med utsikt mot oljeriggar, sa han även då. Ja, ja, tänkte jag, det är ju din födelsedag.

– Hur går det?

– Jag har hunnit till hälften, men nu ska jag ta en paus. Äta lunch.

– Hittade du limmet?

– Jag tog Karlssons klister. För att kunna sy måste bandet sitta fast.

– Aha!

För sexton år sen bytte jag fasad och fönster bland annat. Samt dödstädade. När det gällde markiser ringde jag runt. En kom till och med hit med ett prisförslag. Satt på andra sidan köksbordet med en kopp och undrade om jag bott här ända från början. Man brukar sluta orka, sa han. Hade då levt fem år som änka, varav två som särbo.

Man hittar ingen som är hundra procent, sa F från Syrien i våras, apropå detta att slå ihop sig till en sorts enhet, fast man är två. Min syster berättar ofta att den och den har gift sig, sa han.

Ett äktenskap är lyckligt om det når upp till femtio procent, har han kommit fram till och den procentsatsen är ovanlig, fortsatte han. De flesta kommer kanske upp till tjugo eller trettio. Alltid är det något som inte stämmer. Hon kanske tycker om katter. Jag tycker om hundar. Och så vidare.

Jag har aldrig sökt någon som varit lik mig, sa jag och F häpnade.

Sedan länge har jag förstått att världen består av två människotyper. De händiga och de fumliga. Dessa dras till varandra som plus till minus, skrev jag redan i En kick i lamellerna, år 1988.

– Så där ja, nu är det klart, säger mannen i detta nu.

– Tack vad fint! Orkar du ta nästa med? Den har släppt en liten bit.

– Imorgon, lovar han, jag fick kramp i handen.