Fredspionjär minns Suezkrisen

Det egyptiska förstatligandet av den strategiskt viktiga Suezkanalen och fransk-engelska kanalbolaget 1956 utvecklades en storpolitisk affär som hotade världsfreden.
När Egypten motsatte sig Englands och Frankrikes krav på stationering av trupper invid kanalen med motivering att säkra kanalsjöfarten anfölls landet och engelska och franska trupper intog Port Said i kanalens nordliga ände.
Bara dagarna innan invasionen hade Israel anfallit Egypten och intagit större delen av Sinaihalvön.
FN:s generalförsamling under Dag Hammarskjöld blixtinkallades och beslutet om eld upphör och en fredsbevarande aktion blev resultatet.
Tio länder, däribland Sverige, förklarade sig villiga att sända trupper. Hela styrkan om 6.000 man fick beteckningen UNEF, United Nations Emergency Force.
Sverige i form av en reducerade bataljon, bataljonsstab, stabskompani och två skyttekompanier, totalt 340 man, med infanteribeväpning och med kulsprutor samt granatgevär som understödbeväpning, som nu snabbt skulle ställas på fötter under ledning av bataljonschef överstelöjtnanten Ingemar Stevenberg.

Samlas i Strängnäs
- Jag minns inte om jag hörde det på radio eller såg en annons i tidningen. Jag hade muckat från K4 i Umeå året innan och tänkte att det här var ett tillfälle att få vara med om lite äventyr och funderade inte så mycket på riskerna. Politiken och konflikterna kring kanalen visste jag inte så mycket om, berättar Ola Möller, Gällivare, som tillhörde 1G-gänget som är den militäradministrativa beteckningen för Sveriges första fredsinsatsstyrka.
Beskedet att han antagits kom lika snabbt. Alla skulle samlas vid P3 i Strängnäs 19 november, utbildas, beväpnas och läkarundersökas.
- Det jag kommer ihåg från just den tiden är att många här hemma tyckte jag var lite tokig som åkte. Jag berättade inte för någon men namnen redovisades i tidningen. I Strängnäs var vi i en vecka, informerades och fick lite vapenutbildning. Det värsta var alla sputor mot allt möjligt vi fick. Man såg ut som en nåldyna.

Dramatisk resa
Resan från Strängnäs till Neapel, där mer sprutor och ytterligare utbildning väntade, blev dramatisk.
- Vi flög ned i ett stort amerikansk Globemasterplan och där jag satt såg jag tydligt två av planets fyra motorer. En kort stund efter att vi lämnat Sverige började en att brinna. Vi hade både fallskärmar och flygvästar på oss och jag tänkte att nu är det färdigt. Fönstren i planet var små och bara jag hade bra sikt. När vi landade i Neapel slog det ned gnistor på marken från motorn, berättar han.
Ola Möller ingick i en av de två infanterikompanierna om 100 man vardera och efter några dagar i Neapel fortsatte resan till Egypten och den tidigare engelska flygbasen Abu Suwei, väster om Ismaila.
Därifrån vidtog en två mil lång tågresa till Port Said genom de olika försvars och anfallslinjerna. De svenska, norska och danska FN-styrkorna skulle successivt överta ansvaret för stadens förvaltning från fransmän och britter. Svenskarna ansvarade för ordningen i sin del av staden.
- Vårt kompani kördes till kanalkontorsområdet i Port Said. Rädd kände man sig aldrig. Visst hördes skottlossning och muller men man gjorde vad man tillsagts att göra. Det man reagerade mest inför var nog den främmande kulturen. Folk verkade glada att vi kommit dit men vi kände att vi inte riktigt kunde lita på dem. Ibland drog beväpnade folkhopar som sköt i luften genom gatorna.
Den svenska FN-styrkans disciplin imponerade minns han.
- En kanadensisk överste, Burns, var chef för hela operationen. Han tyckte att vi var bäst av alla. Vi hade en bra anda i vårt kompani.

Minor och giftiga insekter
När de fransk-brittiska styrkorna evakuerats och kanalen rensats från skeppsvrak vidtog nästa uppdrag i slutet av januari 1957. Svenskarna skulle bevaka buffertzonen mellan israeler och egyptier där daglig skottlossning förekom.
Andra faror var minor, giftiga insekter, ormar och rabiessmittade djur.
- Alla fyra vägarna genom Sinaiöknen var förstörda, upprivna och fyllda av krevadhål. Intill vägarna fanns minfält så vi fick röja minor för att kunna ta oss fram. Det gjorde vi med minkäppar. Ibland fanns inga minkartor som ska finnas. En gång minns jag att vi körde upp över ett krön och såg en mina alldeles framför bilen som vinden blåst fram. Vi backade fort tillbaka i exakt samma hjulspår.
Månaderna fram till hemresan kom att handla om patrullering.
- Det var inte så varmt som man kan tro. På nätterna fick man faktiskt ta på sig vinterutrustningen. Men alla tält fick grävas ned i sanden på meterdjup ungefär för att man inte skulle träffas av förlupna kulor när man låg och sov. Men det var 24-timmarstjänst. För att vara på den säkra sidan kördes alla djur iväg. Kom något för nära sköts de. Rabies är en jäkla sjukdom. Innan man gick och la sig fick man alltid vända ut och in på sovsäcken. Ut ramlade ofta skorpioner och stora tusenfotingar som verkligen hade ett svidande bett. På mornarna fick man gå igenom kläderna på samma sätt.
De dagliga konfrontationerna med främst israelerna förlöpte smärtfritt.
- Det fanns en judisk bosättning rätt nära oss och de kom och pratade då och då. Någon egentlig fara upplevde jag inte. Men man var å andra sidan så fokuserad på uppgiften att man inte tänkte på det direkt. Men jag tror inte jag såg någon död, men däremot förstörda flygplan, stridsvagnar och fordon, säger Ola Möller.
Efter sex månaders tjänstgöring åkte den första svenska kontingenten hem i det närmaste intakt, de svenska förlusterna uppgick till två man, och ersattes av en ny svensk FN-styrka. FN kom sedan att stanna kvar i Sinai fram till 1967.
- Numera avslutas ju varje sådan här tjänstgöring med att man diskuterar igenom sina upplevelser. Då fick vi bara en läkarundersökning och sedan fick vi åka hem. Jaså du är hemma nu, var kommentaren. Traktamentet hade vi fått ut där nere men hemma väntade sex månadslöner som satts in på konto. Men det var inte så mycket minns jag.
Souvenirerna var bland annat ett fotoalbum och en Olivetti skrivmaskin.
- Men tiden där nere gav ett litet annat perspektiv på tillvaron. Jag fick senare jobb inom räddningstjänsten och visst uppstod situationer där andra tvekade men inte jag. Det som skulle göras måste göras av någon. Det är nog något som följde med, säger han.
Den första svenska fredsbevarande insatsens 50-årsjubileum och dess offer uppmärksammas den 19 november och Ola Möller är en av de inbjudna.
- Än har jag inte bestämt mig för om jag ska åka. Jag vet att vi ska på slottet och få träffa kungen. Den gamla träffade vi också när vi åkte ned den där gången.